Monologbaletten intar scenen

Paul Gavarni (1804-1866)

Det är dagen för den stora debatten om varför konstitutionen röstades ned i Frankrike och Holland. Då upphäver Marios Matsakis sin stämma. Klockan är fem över nio onsdagmorgonen 8 juni 2005. Mina damer och herrar, dags för en sanning:

Herr Talman! I går undrade ni varför det inte var tillräckligt med folk i kammaren vid tiden för debatten. I morse möttes vi av samma problem och ni var tvungen att vänta tills folk kom. Det är inte underligt att det är dålig närvaro: det beror på att ingen debatt äger rum. Allt vi gör i parlamentet är att lyssna till förutbestämda, förberedda, en eller två minuter långa tal utan någon riktig dialog. Det är bara monologer. Jag anser att förfarandet måste ändras om vi skall ha en dialog, riktiga debatter och en riktig närvaro.

Talmannen: Herr Matsakis! Det där var inte någon ordningsfråga, utan snarare ett påstående.

Och sen blir det som vanligt. Se där goddag goddag kommer rådets ordförande Nicolas Schmit för att framföra sin tal. Och se där goddag goddag kommer kommissionens ordförande den tjocke portugisen Barroso som har en juristexamen, med betyget väl godkänd, (se Kommissionens hemsida), och alltid skryter med att han kan så många språk och därför använder alla språken han kan när han står i parlamentet och talar för att det ska visa hur mycket han arbetar för den europeiska gemenskapen.
Och sen, tramp tramp, kommer gruppledarna i fallande mandatordning. Först herr Hans-Gert Poettering, klomp klomp, han är gruppledare för den största gruppen och har suttit i parlamentet i tjugosju år och innehar Republiken Tysklands stor förtjänstorden och Österrikes stora hederstecken och Mérite Européen i gyllene färg och han har dessutom titeln Europeisk Hederssenator, nästan som i Amerika, kan tänka, klomp klomp.
Sen kommer herr Martin Schulz, snörvel snörvel, som en gång ägde en bokhandel och han är så rysligt ledsen att han börjar sitt tal i det fina parlamentet med att säga

Jag måste erkänna att jag inte begriper någonting, och jag tror inte jag är ensam om detta.

Uj, uj, stackars herr Schulz som är så bedrövad för att undersåtarna inte tycker som han tycker att de ska tycka. Se där har vi herr Daniel Cohn-Bendit, hopp hopp, han som en gång kallades Dani le rouge och deltog i majrevolten i Paris 1968 och stod i Karl Marx-bokhandeln och precis som herr Barroso sprang han i ungdomsårens brånad på torgen och ropade Leve revolutionen och var väldigt upphetsad. Konstigt att just dessa två skulle hamna bredvid varann i det fina parlamentet.

Och sen kommer alla de andra efter tycke och smak, tripp tripp, och orden trillar som små ärtor ur deras munnar och så förflyter timmarna i denna ordentligt koreograferade klassiska monologbalett. Un, deux, trois. Encore, mesdames est messieurs! Un, deux, trois.