Den politiska klassens diskreta charm Del 2

Simplicissimus 1900

Eftersom Nigel Farage bryskt kalfatrat några kommissionärer (se gårdagens inlägg) rider eu-extremisterna till attack med de politiska gruppledarna paraderande i fallande mandatordning. Först ut är Hans-Gert Poettering. Han börjar i klassisk stil med finhetsargumentet och hojtar att detta är 'ovärdigt Europaparlamentet'. Sen kör han trovärdighetsargumentet:

Jacques Barrot har aldrig någonsin begått något brott – aldrig någonsin! Trots att Jacques Barrot tillhör en annan institution har jag känt honom i många år och därför vill jag utnyttja det här tillfället för att på vår grupps vägnar säga att Jacques Barrot är en förträfflig person. Han är rättskaffens, han är trovärdig och vi har fullt förtroende för honom.

Jaha, så är det. Lita på oss. Han är min kompis. Vi sätter vår heder i pant! Martin Schulz kör också med trovärdighetsargumentet:
Jag vill att Jacques Barrot skall veta att trots att han tillhör en annan politisk familj än vår egen så råder det inget som helst tvivel om i synnerhet hans politiska integritet

Fast det är klart att substansen i trovärdigheten riskerar att devalveras kraftigt när den likt pollen kan pudras över både folk och fä.

Till de retoriska fyrverkerierna ansluter sig också Daniel Cohn-Bendit:
Därför uppmanar jag alla parlamentets ledamöter att fortsätta med sina politiska attacker på kommissionen, men att undvika att ge sig in på personangrepp, eftersom jag anser att den sortens prat inte leder någonstans.

Sen är det dags för att hota. Poettering svingar den blodiga stenyxan:
Jag kräver att det undersöks huruvida de förolämpande yttranden som Nigel Farage har gjort under den här debatten skulle kunna leda till straffrättsligt åtal.

Inte nog med det. Talmannen vill också visa vilken fraktion han gynnar:

Jag ber er att använda er talartid till att fundera över det ni har sagt. Ni har rätt att begära att det ni säger inte skall tas till protokollet. Om det gör det måste ni vara beredd att ta eventuella rättsliga konsekvenser av det ni har sagt.

Här har ni dem alltså. Alla de som dunkar varann i ryggen när undersåtarna inte ser på, som frekventerar samma restauranger och dricker varandra till och diskuterar det goda pensionsavtalet som undersåtarna är satta att jobba ihop åt dem och de gifter bort sina barn med varann på det sätt klaner plägar göra och om natten byter de underlivssekret med varann eller med könsmogna rookies som också de vill ha arbetsbeskrivning för att kunna doppa pullfingret i honungsburken.

Vad de kallas? De kallas den politiska klassen. Återuppstånden och klonad ur ruinerna i östra Europa.