I Bryssel har man tre dagars arbetsvecka
Posada 1852-1913Av barn och fyllhundar får man höra sanningen. Ehuru Hans-Peter Martin är svår på flaskan undantar sig mitt bedömande, men det förefaller i varje fall som han har en förmåga att reta upp de ärade ledamöterna - ja, det finns faktiskt parlamentariker som kräver att få bli betitlade Honourable. (se parlamentsprotokoll 22 juni 2005)
Nu till saken. Den högvälborne och ärade Othmar Karas tappade besinningen den 4 juli i förra året och pucklade på Hans-Peter Martin med följande komiska slagserie:
Hans-Peter Martin, grupplös ledamot av kammaren, förekommer nu i österrikiska medier och kommer med svepande, motbjudande, oberättigade insinuationer och förtal riktat inte längre bara mot kammaren och EU:s institutioner, utan även mot dem som bistår oss i vårt arbete som ledamöter och mot Europaparlamentets tjänstemän. Bland annat har han i en dagstidning skrivit följande, jag citerar:
”Assistenterna, huvudsakligen unga akademiker, vänjer sig snabbt vid tre dagars arbetsvecka, lockade, förförda och fördärvade av Bryssel.”
Han fortsätter i samma anda, så här:
”Gud hjälpe den parlamentsledamot som förväntar sig hårt arbete på det här stället; nästan allihop tycker det är alldeles för jobbigt. Resultat och ansvar finns inte i deras ordförråd; slapphet är normen. Och framför allt kan personalen varken koncentrera sig eller slutföra saker och ting.”
Jag tillbakavisar kraftigt dessa svepande, nedsättande yttranden om vår personal och kammarens personal.
(Applåder)
Jag vill tacka all vår personal. Utan dem skulle vi varken kunna tjäna folket så väl eller kunna hantera så många besökare och så mycket lagstiftningsarbete.
Hans-Peter Martin, grupplös ledamot av kammaren, förekommer nu i österrikiska medier och kommer med svepande, motbjudande, oberättigade insinuationer och förtal riktat inte längre bara mot kammaren och EU:s institutioner, utan även mot dem som bistår oss i vårt arbete som ledamöter och mot Europaparlamentets tjänstemän. Bland annat har han i en dagstidning skrivit följande, jag citerar:
”Assistenterna, huvudsakligen unga akademiker, vänjer sig snabbt vid tre dagars arbetsvecka, lockade, förförda och fördärvade av Bryssel.”
Han fortsätter i samma anda, så här:
”Gud hjälpe den parlamentsledamot som förväntar sig hårt arbete på det här stället; nästan allihop tycker det är alldeles för jobbigt. Resultat och ansvar finns inte i deras ordförråd; slapphet är normen. Och framför allt kan personalen varken koncentrera sig eller slutföra saker och ting.”
Jag tillbakavisar kraftigt dessa svepande, nedsättande yttranden om vår personal och kammarens personal.
(Applåder)
Jag vill tacka all vår personal. Utan dem skulle vi varken kunna tjäna folket så väl eller kunna hantera så många besökare och så mycket lagstiftningsarbete.
Jo, jo så kan det gå till en vanlig dag i det fina parlamentet.
posted by an at 10:00
3 Comments:
Uppriktigt sagt förstår jag inte varför du lyfter fram Hans-Peter Martin som du gör. Givetvis är han en rik källa för elakheter om EP men hans trovärdighet närmar sig väl snabbt 0. HPM är en populist som just nu försöker att kapitalisera på EU-skepsisen i Österrike för att komma in i parlamentet. Jag tror knappast han lyckas eftersom eurofoberna har rikligt med andra alternativ att välja på (BZÖ, FPÖ).
Dessutom: hur snyggt är det att i offentligheten klaga på assistenter och underordnade? Är man missnöjd finns det andra mekanismer som kan användas. Men de ger ju inga popularitetspoäng i opinionen förstås.
Det är kul att läsa dina texter och bra är det också att någon håller ett vakande öga på dumheterna. Men jag har en radikalt anorlunda uppfattning om EP:det är den enda folkvalda församlingen i EU och bör förstärkas snarare än försvagas. Att sedan en hel del egendomliga figurer sitter där är ju de nationella partiernas fel som ofta nominerar bevärliga och egendomliga typer som man vill bli av med. Även i Sverige finns det ju flera exempel på detta.
Före förra valet hörde jag följande slogan i Tyskland:
Hast Du einen Opa
schick ihn nach Europa
Ett problem för mig som sitter i den norröna provinsen/medlemslandet Sverige är att jag inte har så bra koll på vilket allmänt rykte parlamentarikerna har. Tanken har varit den att läsarna själva får värdera mina uppgifter. Som du kanske sett är jag alltid noga med att ange källa så att ingen ska tro att jag fabulerar.
Jag är tacksam för att du antyder att Hans-Peter Martin har en privat agenda, det lägger en pusselbit till spelet, men detta gäller nog inte bara han utan också Poettering, Schulz, ja, hela gänget.
Parlamentet är sannerligen den enda folkvalda institutionen, men intrycket är att många fnattar runt och försöker hitta något som motiverar verksamheten.
Dessutom – jag börjar nu känna igen de flesta som talar. Det är en hemsk insikt eftersom parlamentet innehåller 732 personer. Vad gör resten, de som aldrig hörs av? Finns det ett korn av sanning i Hans-Peter Martins kritik?
Det som är underligt är att inte fler bloggare läser protokollen och återger vad som sker. Uppgifterna finns ju på nätet. Etablerade media räknar jag bort eftersom läsarna/tittarna inte verkar alltför intresserade och därför prioriterar inte redaktionerna materialet.
En dröm vore om fler började göra det och vi kunde utbyta erfarenheter. Om var och en tog tag i de ämnesområden man behärskar, läste protokoll, betänkanden mm, och på så sätt kunde skapa en ’redaktion’ som inte lämnade Bryssel /Strasbourg i fred. Alltsammans är så stort att jag ensam är otillräcklig.
Ta bara det här som jag tjatat om i flera veckor – protokollen har inte översatts till svenska sen i februari. Egentligen är det oerhört. Och sen gnyr parlamentarikerna och över att det betraktas som ett elitprojekt varpå de i nästa sekund kör vidare som om ingenting hade hänt. Jag är uppriktigt oroad över den här oförmågan till självinsikt.
Enjoyed a lot! » »
Skicka en kommentar
<< Home