Den politiska klassens vardag

Grandville (1803-1847)

Eftersom ledamöterna sitter i ett skojparlament har de svårt att hitta arbetsuppgifter. På annat sätt kan man inte tolka att de tid efter annan kräver att parlamentet ska lösa deras personliga problem. Anmärkningsvärt ofta handlar det om flyget. Antagligen tror ledamöterna att det visar hur folkliga de är. Problem med att komma till eller från jobbet har väl alla.

Som Evangelia Tzampazi. Under julhelgen 2004 blev hon oförskämt behandlad på Strasbourgs flygplats. Det tar hon upp i parlamentet första sessionsdagen 10 januari efter juluppehållet.
Händelseförloppet var dramatiskt:

När jag hade godtagit att jag inte skulle få tillbaka rullstolen och att den skulle lastas som bagage ville jag ta händerna till hjälp för att pressa mig själv genom metalldetektorn för att undvika att använda en främmande rullstol i stället för min anpassade rullstol. Men det fick jag inte. De femton poliser som hade samlats runt mig hotade att gripa mig. De bad om mitt pass och begärde att mitt bagage skulle skickas tillbaka så att jag inte kunde resa, samtidigt som tio kolleger och journalister försökte stoppa dem.

Sådant beteende är oacceptabelt. Jag anser mig ha omistliga rättigheter att resa fritt och säkert i den rullstol som är anpassad efter mina behov, naturligtvis utan att hindra några säkerhetskontroller. Jag vill be er att kontakta myndigheterna så att nödvändiga åtgärder kan vidtas för att undvika att något sådant inträffar igen. Det gränsar till rasism, utövad på en stads flygplats.

Tänk efter! Visar inte Evangelia Tzampazis sätt att utnyttja sin privilegierade position fräckheten hos den politiska klassen att så här öppet använda parlamentet i eget intresse?

Kan det inte ha varit som så att tjänstemännen på flygplatsen gjorde sitt jobb och att Evangelia Tzampazis uppträdde som en snorkfröken eftersom hon sitter i det fina parlamentet som ska ge den tusenåriga freden till Europas folk.

Om detta kan man bara spekulera.