Det högmodiga sällskapet och friheten

Simplicissimus 1933

I mars 2004 berättar Johannes Voggenhuber följande rörande historia om konstitutionen:

Någonstans i Paris, hos konventets ordförande Valéry Giscard d’Estaing, hänger en stor skrivtavla som på konventets sista sammanträdesdag stod längst fram i kammaren. Samtliga konventsledamöter skrev sitt namn där och visade därmed att de godkände konventets viktiga utkast till konstitutionellt fördrag.
I går bad jag ordförande Valéry Giscard d’Estaing att lämna ifrån sig denna tavla. Jag föreslår att den skall hängas upp på framträdande plats vid stats- och regeringschefernas nästa toppmöte, eftersom många av dem helt tycks ha glömt att de skickade sina egna personliga företrädare att delta i arbetet med att utarbeta konstitutionen och att dessa företrädares underskrifter visar att de godtar resultatet av konventets överläggningar.

Så kunde det låta bland eu-extremisterna i det fina parlamentet, men det var innan de franska och holländska väljarna sa nej i maj/juni förra året. Extremisterna gick till och med så långt i sin hybris att de ordnade ett kalas till en kostnad av 375 000 euro (ledamoten Tamara Liotard, 12 jan 2005) för att fira att de själva antagit konstitutionen ty tanken var ju den att undersåtarna självklart skulle följa sina politiska ledares önskemål.
Nu blev det inte riktigt så. Men tro inte att detta högmodiga sällskap har gett upp för det gäller ju deras existens. Vad vore de väl utan ett fint parlament där de kan stå och tala om fred och frihet och låta orden rinna som jordgubbskräm ur truten.

Håll i hatten för snart kommer de löpande med nya dokumentbuntar och de kommer att säga att det inte riktigt är som förra gången utan något nytt som handlar om samma sak fast tvärtom.

Och då ska undersåtarna fås att gå till valurnorna en gång till för att säkra den politiska klassens levebröd och inte för allt smör i Småland kommer de att säga att framtiden är att svenska unga män och kvinnor kommer att sändas som legosoldater över Europa, kanske ända ned till Tvåflodslandet, där de i skydd av hovrande amerikanska helikoptrar ska säkra den konstitutionella friheten att skicka arbetskraft som boskap fram och tillbaka mellan de europeiska provinser som deras föräldrar en gång lärde sig kalla självständiga nationer. Detta kommer de icke att säga ty deras levebröd är att säga något annat.