Den politiska elitens Lebensraum

Det är vid tiden för den franska valkampanjen om konstitutionen och ett sjuttiotal parlamentsledamöter har lagt fram ett förslag om misstroendevotum gentemot kommissionen. Kommissionens ordförande Barrsoso är på plats, det är han som denna dag den 25 maj 2005 får en spark på en mjuk och lågt belägen kroppsdel.
Sparken levereras av Nigel Farage som läst en artikel i Die Welt:

Den upplyste oss om att Barroso hade åtnjutit en kryssning ombord på en lyxjakt som ägs av Spiros Latsis, som i flera år har gjort affärer med EU-institutionerna. Bara en månad efter denna semester fick hans skeppsvarv Lamda grönt ljus från Europeiska kommissionen för ett stöd på tio miljoner euro. Så sent som förra veckan blev ett företag som ägs av Latsis – Aegean Motorways Group – uppsatt på en slutlista med två kandidater till det lukrativa motorvägsprojektet mellan Aten och Thessaloniki…
Vi har också fått veta att Peter Mandelson har åkt på semester med lobbyisten Peter Brown. Han åkte också med en lyxjakt som ägs av Microsofts medgrundare Paul Allen…
Vad hände när jag i november förra året avslöjade att kommissionsledamot Jacques Barrot precis hade fått en fällande dom för delaktighet i ett förskingringsfall? Jag blev påhoppad, jag kallades för huligan och jag sades ha betett mig som en fotbollssupporter. Det enda jag gjorde var dock att säga sanningen!

Och vad svarar Barrsoso? Svarar han att han som ordförande för Kommissionen ska undvika att öppet mingla med folk i den ekonomiska eliten? Inte alls. Han svarar, fast lite tjusigare, att ni ska ge fullständigt fan i vilka jag umgås med för jag sitter på Olympens topp och är så fin att jag gör som jag vill:

I augusti i fjol tillbringade jag tillsammans med min familj en vecka tillsammans med en tidigare lärare och vän till mig på inbjudan av en annan gemensam vän på den senares privata jakt i Grekland. Min vänskap med dem började för mer än tjugo år sedan när jag var vid universitetet i Genève. Detta är med andra ord ett långvarigt personligt och akademiskt vänskapsband från tiden innan jag började ägna mig åt politik, och vänskapens karaktär har inte förändrats sedan dess. Våra relationer har aldrig omfattat något slags affärsmässiga mellanhavanden eller intressen..

Reser sig nu hela parlamentet upp och buar och säger att det där tror vi inte på för vi har ingen insyn i kommissionens verksamhet?
Nä, nä, eu-talibanerna är nämligen berusade av ideologisk extremism. Nu gäller det att hålla färgen. Nu måste gruppen hålla ihop. Alltså haglar okvädingsorden över uppstickarna:

Kommissionen:
den extremistiska inställningen hos upphovsmannen
Kristdemokratiska gruppen:
förslaget är ovärdigt anständiga människor

Socialdemokratiska gruppen:
syftet var att det skulle finnas kameror där uppe och att massor av människor skulle trängas med varandra framför ingången till kammaren

Liberalerna:
förslaget är ingenting annat än ett trick för att misskreditera Europeiska kommissionen

Så här låter det när den politiska elitens Lebensraum ifrågasätts. Den är ett kompisgäng som känner varann sen gammalt och bor i ungefär samma områden och äter på ungefär samma restauranger och man är buksvågrar och gifter bort sina barn med varann och låter ytterst diskret makten gå i arv. Namnen må skifta, gruppen är en och samma. Alla arbetar enligt devisen att allt måste förändras för att ingenting ska ändras.

Undantag finns, givetvis, men när faran hotar blir de politiska skillnaderna försumbara och man samlas i kraalen för att hålla rovdjur och infödingar på avstånd.