Margot Wallström informerar

Det här kommer att bli mycket text och den som inte är intresserad av vad EU planerar för att förändra våra sinnen bör sluta läsa här.
De som vill förstå sin samtid kan fortsätta.

Kommissionären Margot Wallström har presenterat en Vitbok om hur EU ska föra ut sin propaganda. Det har hon pratat om förr. Plan D kallades den. D för demokrati.
Nu var det alltså dags i det fina parlamentet den 2 februari. Klockan nio höll kommissionär Wallström ett långt inledningstal.
Varför är medborgarna så ointresserade av att diskutera det kommande tusenårsriket av fred? Jo, det saknas "en europeisk politisk kultur" blev svaret.
Intressant att få veta att det inte diskuterats politik i Europa sen Platon, Sokrates, Solon och Demosthenes. Sen Augustinus, Dante, Cesare Beccaria, Luther och Thomas Münzer. Sen Voltaire, Rousseau, Robespierre, Danton, Marx, Smith, Burke, Ricardo, Bentham, Kautsky, Bernstein, Lenin och Popper. För att ta några obetydliga namn vars lyskraft givetvis förbleknar vid sidan av de intellektuella giganter som sitter i kommissionen.
Europa har alltså varit tyst i sekler och nu i den yttersta av alla tider är det dags för att konstruera en europeisk politisk diskussion. Det ska de skarpa hjärnorna bakom det tusenåriga fredsriket ordna, det rike som har sitt ursprung i en simpel kol- och stålunion.
Efter den idehistoriskt fascinerande inledningen från kommissionärens sida kommer så de konkreta förslagen. Då handlar det om att utveckla

en rad informationskanaler, inte endast press, radio och TV utan också Internet. Ett av förslagen är, som ni redan har sett genom mediebevakningen, att vi borde uppgradera vårt nuvarande Europe by Satellite – en interinstitutionell tjänst – och till exempel regional TV, som tillhör dem som använder EBS-tjänsten.

En kommissionär är inte demokratiskt vald som medlemmarna i det fina parlamentet. Kommissionen fungerar ungefär som Väktarrådet i det muslimska Iran, den vakar som en sträng fader över de andra och ska se till att alla sköter sig i enlighet med de en gång kodifierade grunderna för verksamheten.
Det här gör givetvis parlamentsledamöterna sura eftersom de anser sig vara demokratiskt finare än kommissionärerna. En inte alldeles obegriplig aspekt. Alltså går några till attack.

Jan Marinus Wiersma menar att det finns ju för tusan redan 1 300 ackrediterade journalister vars jobb det är att rapportera. Så varför ska EU-byråkratin slänga ut en massa pengar på att göra det.

Jens-Peter Bonde är mest elak. Han ger sig direkt på Väktarrådet, förlåt Kommissionen:

(forts följer)