Jag vill ha ersättning av parlamentet

I parlamentet tar ledamöterna upp både stort som smått, allt av både hemtrevlig och kanske av mindre hemtrevlig karaktär. Mysfaktorn är i vilket fall som helst minst fyra på en skala från ett till fem.
På kvällen den en 19 januari 2004 blev parlamentsledamoten Marieke Sanders-ten Holte rånad någonstans i Bryssel. Bilrutan slogs sönder och handväskan stals. Hon tog sig då till parlamentet där hon med hjälp av säkerhetsvakterna eskorterades till polisen där nidingsdådet kunde anmälas.
Berättelsen är mycket detaljerad med allt från handväskans innehåll –

’Jag kan försäkra er om att en damhandväska innehåller allt man kan tänka sig’

- till svårigheten att ringa och spärra kreditkorten och att tala en komplicerad flamländsk dialekt med en polis som var ’trevlig och det var inget fel på honom’.
Det här berättar nu ledamot Marieke Sanders-ten Holte för sina vänligt lyssnande arbetskamrater vid fikabordet, förlåt, i parlamentets sessionssal.
’Jag har lidit enorma förluster’ utropar hon enligt protokollet från 9 februari och avrundar sitt anförande med:

’Som jag just sade var det en enorm förlust. Jag skall inte säga hur mycket det rör sig om, men jag förväntar mig att Europaparlamentet ser till att jag får full ersättning.’

Uj, uj, det är inte lätt att vara europaparlamentariker. Självklart ska väl alla ha full ersättning från jobbet om man blir rånad på gatan, det är ju en mänsklig rättighet. En sån begäran framförd i full frihet och utan skyddsnät i det fina europeiska parlamentet med ansvar för freden och friheten för Europas miljontals medborgare måste väl ändå bifallas. Speciellt som det protokollförs och hamnar i arkiven för tid och evighet.