Från vaggan till bålet

Muntlig fråga 30 mars 2006 till frågestunden under sammanträdesperioden i maj 2006 i enlighhet med arbetsordningen till kommissionen:

Angående: Kremering av avlidna
Vad säger gemenskapslagstiftningen om möjligheten till kremering av avlidna? I vilka EU-länder är kremering tillåten och under vilka förutsättningar?

Kom inte och säg att parlamentarikerna inte undersöker möjligheten att reglera medborgarnas liv från vaggan till graven.

Svinen i det europeiska parlamentet

Det är den politiska eliten som skriver den uppförandekod som ska råda i parlamentet. Men när de sjävla ertappas med fingrar i syltburken rinner polityren av dem. Som när kritikerna sa att kommissionens ordförande Barroso hade bolat med den finansiella eliten. Eller när man påpekade att ledamöter snattade sammanträdesarvoden utan att vara närvarande. Då vrålade de fina parlamentarikerna som lösspringande vildsvin.
Låter det sista vulgärt? Inte alls. Så får man uttrycka sig. Lyssna här. Det är Poettering som har ordet 22 april 2004:

I går sade Enrique Barón Crespo till Antonio Tajani, som vi alla har hög respekt för: ”Calla, desgraciado”, vilket översatt betyder ”håll mun, din usling!” Jag anser det vara ovärdigt för en ledamot av parlamentet att beskriva någon i dessa ordalag, och jag ber Enrique Barón Crespo att ta tillbaka denna kommentar.
Det sades något annat också, vilket jag beklagar. Jag hade aldrig kunnat tänka mig att jag skulle behöva säga något sådant här i parlamentet. Det finns något som förenar oss, oavsett vilka dispyter vi må ha med varandra, och det är vår ömsesidiga respekt. Det är något som i alla fall vår grupp står för och sådant språk skall inte användas till någon.
Jag vill tillägga att Enrique Barón Crespo också sade något som jag skall läsa upp som nedtecknades åt mig från bandet. Jag läser det på spanska som jag tyvärr inte talar, så jag ber om ursäkt om jag inte säger det helt rätt: ”Pediría a los jabalíes que andan sueltos por ahí que tengan tranquilidad.” Översatt betyder det: ”Jag vill be de lösspringande vildsvinen i kammaren att lugna ner sig!”

Baron Crespos svarar genom att ge en lektion i spanska:

Jag sade till Antonio Tajani att han var som en basilisk. Detta är inte en förolämpning, det är ett ord vars mening kan slås upp i ett lexikon. ”Calla, desgraciado [håll mun, usling].” ”Desgraciado”– jag hänvisar er till den kungliga akademin för det spanska språkets lexikon – beskriver någon utan heder, och såvitt mig beträffar är han helt klart en sådan person.
Vad gäller ”vildsvin” finns det ett problem, vilket jag erkänner har att göra med spansk parlamentskultur.
”Jabalí” är ett traditionellt uttryck i spanska parlamentsangelägenheter sedan den andra spanska republiken. Ricardo Pérez Madrigal var känd för att agera som Marco Pannella gör nu – att skrika till höger och vänster. På spanska betyder ”agera som ett vildsvin” att göra vad många av hans kolleger gjorde.
Jag är övertygad om, herr Poettering, att ni sedan i går inte fått några klagomål från den europeiska vildsvinsföreningen angående en sådan jämförelse.

Skäller man på Crespo och kastar ut honom för att han inte kan uppföra sig? Nej, nej. Talmannen bara småmyser och säger att

Vi skulle kunna ha mycket roligt; vi skulle kunna ägna de närmaste 30 eller 40 minuterna till att skoja om detta, eller så kan vi sätta i gång med omröstningen.

Varför det? Jo, för det här inte var något som hotade sammanhållningen inom nomenklaturan och då är det fritt fram att säga vad som helst. Det stannar ju liksom inom familjen om man säger som så.

En främmande art invaderar Europa

Vad ska nu en stackars ledamot göra som inte riktigt fattar arbetsuppgifterna för Eu-parlamentet? Jo, då gäller det att hitta en bra fråga och driva den med kraft så att man kan ropa till väljarna att se vilka stordåd jag har uträttat i parlamentet där vi lägger fundamentet till det tusenåriga fredsriket.

Som det här med ekorrar till exempel.

Det kan nog vara en bra grej, tänkte Avril Doyle i september 2004 varpå hon raskt snodde ihop ett tal om en fientlig invasion som ödelägger land och rike.

Herr talman! Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet på vad jag kallar en främmande arts tysta invasion av Europa. Sciurus carolinensis, i övrigt känd som amerikansk grå ekorre, har i Förenade kungariket och på Irland både ödelagt skogsmarker och drivit ut den inhemska europeiska röda ekorren – Sciurus vulgaris – från många områden.
Detta är inte enbart ett irländskt eller brittiskt problem: den grå ekorren har fått starkt fotfäste i Italien och sprider sig hastigt norrut över kontinenten mot Frankrike, Tyskland och Österrike, och den lämnar förstörelse i kölvattnet efter sig. Jag skämtar inte. Jag vet att detta kan verka som en småsak i ett större perspektiv, men vi har ett ansvar. Den röda ekorren – vår inhemska europeiska ekorre – hotas nu av en större, robustare rival och av att dess naturliga miljö, våra lövskogsområden, ödeläggs.

Trots den hastiga utbredningen av den grå ekorren har kommissionen inte gjort någon omfattande undersökning för att kartlägga eller kontrollera spridningen av denna art. Kommissionen har i uppgift att utarbeta en politisk strategi för invaderande främmande arter, men än så länge har vi inte sett något tecken på detta. När kan vi i parlamentet förvänta oss att få ta del av kommissionens preliminära förslag till rättslig ram? Omedelbara gemensamma åtgärder på EU-nivå måste till för att rädda våra naturliga skogsmarker åt den röda ekorren innan det är för sent.

Notera Avril Doyles inpass: 'Jag skämtar inte.'

Kanske det var någon av bänkgrannarna som skrattade?

Om detta står dock inget i protokollet.

Vem har lagt en lort på fina brysselmattan?

Den 25 maj 2005 anklagades kommissionens ordförande Barroso för att vara intim med den ekonomiska eliten och ett antal parlamentariker ställde misstroendevotum. Läs om detta här. Då råskällde de fina parlamentarikerna utan motbevis på dem som ställt misstroendevotum.

Det intressanta är att det inte var första gången Eu-extremisterna drabbades av kollektiv bortförklaringsfnatt. Det skedde även den 29 mars 2004 och då det gällde att

ledamöter har fyllt i den centrala närvarolistan men inte listorna för enskilda sammanträden.

Det vill säga lyft arvoden utan att vara närvarande vid sammanträdet. Precis som vid förra tillfället är det Schulz som lyfter knölpåken:

En ledamot här i kammaren har i dag i den tyska pressen och till Deutsche Presseagentur framfört omfattande och allvarliga anklagelser mot – enligt hans egna ord – närmare 200 ledamöter av Europaparlamentet, som han anser är skyldiga till brott mot kammarens regler. Det har att göra med utbetalningen av närvaroersättning och vem som har rätt att underteckna närvarolistan. Detta är inte något nytt, vi har tvingats diskutera det vid flera tillfällen. Vad jag emellertid anser vara mycket allvarligt är att ledamoten i fråga i dag har sagt till Deutsche Presseagentur att han känner till 7 200 specifika fall där detta har hänt – 7 200 specifika fall!

På den här salvan applåderar de snövita ledamöterna. Argumenten är av typen:

Förutom att delta i sessionerna har vi alla oräkneliga andra uppgifter att fullgöra, som inte finns med i några tidsplaner för sessionerna, och för att kunna delta i sådant arbete i Bryssel eller Strasbourg behöver vi dagtraktamenten för att täcka våra kostnader.

Jo, jo, det är ju så det brukar låta. Två dagar(!) senare har man gått genom 7 200 signaturer:

…förvaltningen har fullföljt sin granskning med hjälp av grafologer och kommit fram till att inga förfalskningar har ägt rum

Se där vad snabbt parlamentet arbetade den här gången! Fast gullighetsargumentet är nog det mest rörande:

Får jag be om ert stöd och beskydd för att se till att Hans-Peter Martin inte får beskriva denna verksamhet som ingår i mitt uppdrag som någonting som är till nackdel för allmänheten?

Talmannen tar till orda, 21 april, och självklart

finns det ingenting som tyder på att ledamöter har brutit mot parlamentets bestämmelser.

Nähä, ledamöterna kunde alltså i enlighet med reglerna hämta deg utan att vara närvarande. Men si det ska man ändra på. Förändringsarbete pågår bla bla bla. Och så börjar de retoriska fyrverkerier:

I ett historiskt perspektiv är vårt parlament relativt ungt och ständigt statt i förändring. Från maj månad och framöver kommer det att vara vår uppgift att finna system som säkrar rättvisa och lika villkor för ledamöter från 25 medlemsstater.

Sen råskäller talmannen på Hans-Peter Martin genom att tala om att ’svartmåla offentliga personer’ (var det inte sant då?) och ’förtal’ (jaså!) och ’vilseledande uppgifter’ (jaså!!). Därefter är det dags att kalla kritikern för ett kräk. Det låter så här på den artiga brysselitiskan:

I detta sammanhang vill jag dock uttrycka min personliga åsikt att varje ansats att i hemlighet filma ledamöter eller avlyssna deras konversationer är under alla omständigheter, och i synnerhet om det görs av en annan ledamot, oacceptabelt.

Nä, sånt får man inte göra då man tillhör den politiska eliten och lortar fina brysselmattan. Då gäller nämligen speciella ’uppförandenormer’ (undantagandes naturligtvis att snatta arvoden utan att vara nävarande) för det här var bara (och hör nu hur hemsk han var) ’ett groteskt försök att vinna största möjliga ryktbarhet’.
Under resten av våren och sommaren hatmobbar de fina parlamentsledamöterna uppstickaren Hans-Peter Martin, till och med under första dagen då det skulle vara så högtidligt med det utvidgade parlamentet så gnäller man, och allt slutar med att han helt sonika utesluts ur sin partigrupp.
Ja, herregud, ska verkligen dessa små människor vara de valda representanterna för Europas folk?
För att citera gatans parlament: Det suger som en bäverstjärt.

De har klädesplagg med slagord i Eu-parlamentet

Såg det ut så här kanske?

Problemet med Eu-parlamentet är att det har jämförelsevis begränsade befogenheter. Dessutom är det inte ett nationellt parlament utan ska företräda ett Europa som ännu inte finns.

Det här skapar förvirring.

Många ledamöter fnattar omkring och försöker hitta på något att vettigt att sysselsätta sig med under mandatperioden. Det kan vara allt från att förmå de andra parlamentsledamöterna att sköta blomrabatter (Sant! Skrev om det den 18 mars.) till att i grupp besöka Långtbortistan och, tja, representera Europa.

Av förklarliga skäl finns det också ledamöter som obstruerar eftersom de tycker projektet är totalt galet. Och för att göra anarkin ännu värre så finns det ledamöter som visserligen accepterar Eu-projektet men tar alla chanser att bråka eftersom de anser att den icke-valda kommisionen inte bör bestämma över de demokratiskt valda parlamentsledamöterna.
Den komiska röran beskrivs i parlamentets betänkande A6-0413/2005 av den 16 december 2005:

Exempel på sådana störande inslag är talare som upprepat avbrutits, allmänt oväsen eller oväsen som provocerats fram av grupper av ledamöter, plakat eller banderoller som hållits upp och ledamöter som iklätt sig klädesplagg med slagord. Även handgripligheter mellan ledamöter har förekommit liksom försök att störa arrangemang som anordnats inom eller av parlamentet, t.o.m. med stöd av utomstående personer som fått tillträde till parlamentet med hjälp av vissa ledamöter.

Situationen är naturligtvis pinsamt för den politiska eliten som har en helt annan agenda. Den vill ju vara fin i kanten för att ge legitimitet åt Eu-projektet. Alltså har man infört ordningsregler som innebär att man helt sonika slänger ut ledamöter som inte accepterar ordningsreglerna, prickar dem eller – det som nog svider värst – drar in dagtraktamentet på upp till tio dagar.
Undrar hur det såg ut det där med ’ledamöter som iklätt sig klädesplagg med slagord’. Antagligen var den stackare som förde pennan i betänkandet så oerfaren av vardagen utanför den eurokratiska klassen att han inte visste att undersåtarna understundom bär en t-shirt med text eller bild.
Smaka för resten på formuleringen? 'Klädesplagg med slagord.' Hur off kan man egentligen vara här i världen?

Tomma tunnor skramlar mest

I senaste numret av Europaposten, organ för Europeiska Kommissionens representation i Sverige, står om Hässleholms Eu-dagar. Rubrik: Varför är det så tyst om EU? 600 deltagare. Svenska politiker visar upp inför valet. Diskussioner om Eu. Jaså, är det sant det?
Faktum är att nu ligger översättningarna till svenska av parlamentsprotokollen på nätet tio veckor efter den aktuella debatten. Så länge får den undersåte vänta som vill ta del av debatterna.
Titta här. Det är det sista på svenska. 16 februari. Nästa sammanträde är inte översatt.

Vad hade man då att prata om i Hässleholm när man inte kunde veta ett smack om vad parlamentarikerna gjort under de senaste veckorna?
Vad var det kommissionären Wallström pratade om för ett tag sen? Plan D. D för demokrati.

Äh, tomma tunnor skramlar mest. Så är det skrivet.

Cederschiöld uttrycker sig kristallklart

Charlotte Cederschiöld är en tvättäkta Eu-taliban. I oktober 2004 berörde hon fallet med Kalle Jonsson, ynglingen som för ett par år skulle rannsakas i grekisk domstol. Inlägget blev minst sagt förvirrat eftersom det skulle vara både för och mot.
Värt att notera är också talarens klarsynta uppfattning om hur man lurat undersåtarna att rösta i den norröna provinsen Sverige. Typ 'de flesta människor i mitt land tror...'. Fascinerande!
Först förklarar hon vad fallet med Kalle Jonsson gäller, och det var ju pedagogiskt. Sen kommer analysen. Eller kanske ett tungomålstalstal orsakat av al-kohl (uttalas med hest h-ljud).
Observera den devota avslutningen. Kanske Charlotte Cederschiöld trots allt inte bara är berusad av ideologiskt svärmeri. Tack, tack, tack. I inlägg efter inlägg. Kanske hon tror att det ska vara så här när man ska vara fin i kanten. Tack, tack, tack. Det skulle vara intressant att se minerna bakom hennes rygg när hon talar i parlamentet:

EU:s rättssystem bygger på ömsesidigt förtroende. Förtroende för varandras rättssystem. De flesta människor i mitt land tror att EU handlar om handel och inre marknad, de har ingen aning om att vi skall erkänna varandras domar, och det även i morgondagens åter en gång utvidgade EU. Och oavsett hur t.ex. erkännandet har kommit fram.
EU har redan – och kommer att få fler – problematiska områden inom sina egna yttre gränser. Det gäller att samtidigt skapa det nödvändiga medborgarförtroendet för rättssystemet i alla medlemsstater. Det är svårare än att medborgarförankra fördraget. Om förankringen inte skulle lyckas inom beräknad tid, är det då utvidgningen som försenas eller är det rättssamarbetet som försvagas, eller t.o.m. rättssäkerheten som det kommer att tummas på. Helt enkelt: Hur skall kommissionen kunna klara uppgiften, eller talar vi om en dröm, talar vi om en utopi?
Till sist, varmt tack, herr Vitorino, för att ni har hjälpt till att föra oss närmare den drömmen, och varmt tack, herr Bourlanges, för att ni visar att ni tänker försöka snabba på denna process.

Vad är det egentligen människan vill säga? Tack, tack, tack.

Hur man är riktigt elak i parlamentet

EU-kommissionens högkvarter i Bryssel.
240 000 kvm. 2 700 rum. 1 150 parkeringsplatser.

Så här kan man också säga till parlamentet som Jens Bonde gör i april 2005:

Tack så mycket, herr talman, även om det ännu inte finns så mycket att säga tack för.

Bloggen som borde få EUs demokratipris

Den andra februari i år konstaterade kommissionären Margot Wallström att

Det finns en oroväckande spricka mellan Europeiska unionen och dess medborgare.

Om åtgärderna för att komma till rätta med detta kan man läsa bland annat här.
De centralt placerade euroklerkerna tycks ha en närmast spöklik oförmåga att kommunicera med folk. Minns hur det var med konstitutionsförslaget eller inför eurovalet. Kommissionens propagandanissar producerade inte ett enda papper som kunde förklara för Hulda i Hedesunda vad som skulle hända. I stället avvisade kommissionären Barrot (15 september 2004) vad han kallade för 'europatäckande kampanjer' med argument av typen:

Det skulle kunna motverka sitt eget syfte, eftersom ett sådant initiativ skulle kunna uppfattas som överstatlig propaganda.

Wallström-linjen är den rakt motsatta. Nu ska de centrala propagandaavdelningarna kränga egenproducerade nyhetsrullar till Tv-bolagen. Det låter faktiskt lika dumt som det är eftersom nyhetscheferna givetvis kommer att genomskåda bluffen.
Men det finns en annan möjlighet och det är att ge den här bloggen Eu:s demokratipris. Varför det? Jo, för det är en blogg som läser, citerar, häcklar och diskuterar de folkvalda parlamentarikernas debatter för att få igång en diskussion. Vilka andra gör det? Inte många. Priset skulle dra tusentals läsare till bloggen och euroklerkerna skulle plötsligt framstå i mänsklig dager eftersom de ger pris till en kritiker. Debatten skulla ta fart. Garanterat.
Men så kommer det naturligtvis inte att bli. Pris och ryggdunk tillkommer bara de inställsamma fursteslickarna.
Nu till allvaret:
Uppgiften var alltså att få igång en diskussion. Gott. Men hur sjutton ska det gå till när parlamentsdebatterna som regel är två månader gamla när de översätts?
Fast det är klart kan man tänka sig en bättre illustration till föraktet för vanligt folk? Det går ungefär så här:

Ni där nere ni ska hålla er på er kant. Vi här uppe vi ordnar visserligen med elitskolor får våra ättelägg och fixar trivsamma pensionsavtal åt oss själva men i gengäld får ju ni det tusenåriga fredsriket till skänks av oss.

Den europeiska nomenklaturan

ENISA - Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet- är EU:s IT-byrå som i strid mot grundtanken placerades på en avlägsen ö i den grekiska skärgården på långt avstånd från forskning och företagsamhet. Bloggens tidigare inlägg om ENISA finns här och här och här.
Att den utlokaliserade verksamheten skulle generera en grupp däggande på EUs kassakistor var väl i det närmaste självklart.
Fråga (E-2740/05) till Kommissionen:

Lagförslaget om att grunda en Europeisk skola i Grekland innebär i praktiken en finansiering med 5,5 miljoner euro i syfte att erbjuda gratis skolgång på olika nivåer för barnen till de tjänstemän vid ENISA som kommer att bosätta sig i Grekland.

Bloggen har tidigare (21 mars) skrivit om de förhållanden som råder vid dessa EU-finansierade skolor. De som en gång var avsedda för korttidsanställda eu-administratörer har nu i praktiken utvecklats till exklusiva skolor där en majoritet av eleverna hämtas från den lokala administrativa och ekonomiska eliten. Skolgången är gratis eller sker till kraftigt subventionerade avgifter. Undervisningen är förstklassig.
Alltsammans betalas av de europeiska undersåtarna som själva naturligtvis får hålla till godo med en helt annan kvalitet på undervisningen.
Den skola som startas med hänvisning till ENISA:s behov kommer med stor sannolikhet inte att utgöra ett undantag.
Det är i privilegierade skolor av den här typen som det uppväxande släktet ska formas i ett Lebensborn till nytta för The Eurostate. Här ansas, vattnas och samgror den kader som ska ta över när grundarna faller ifrån.

Det är uppriktigt sagt märkligt att euroklerkerna vågar att skapa en europeisk nomenklatura så här öppet.
Har man glömt historien?

--------------------------------------------------------------

Bloggen gör nu ett påskuppehåll.

Den politiska elitens Lebensraum

Det är vid tiden för den franska valkampanjen om konstitutionen och ett sjuttiotal parlamentsledamöter har lagt fram ett förslag om misstroendevotum gentemot kommissionen. Kommissionens ordförande Barrsoso är på plats, det är han som denna dag den 25 maj 2005 får en spark på en mjuk och lågt belägen kroppsdel.
Sparken levereras av Nigel Farage som läst en artikel i Die Welt:

Den upplyste oss om att Barroso hade åtnjutit en kryssning ombord på en lyxjakt som ägs av Spiros Latsis, som i flera år har gjort affärer med EU-institutionerna. Bara en månad efter denna semester fick hans skeppsvarv Lamda grönt ljus från Europeiska kommissionen för ett stöd på tio miljoner euro. Så sent som förra veckan blev ett företag som ägs av Latsis – Aegean Motorways Group – uppsatt på en slutlista med två kandidater till det lukrativa motorvägsprojektet mellan Aten och Thessaloniki…
Vi har också fått veta att Peter Mandelson har åkt på semester med lobbyisten Peter Brown. Han åkte också med en lyxjakt som ägs av Microsofts medgrundare Paul Allen…
Vad hände när jag i november förra året avslöjade att kommissionsledamot Jacques Barrot precis hade fått en fällande dom för delaktighet i ett förskingringsfall? Jag blev påhoppad, jag kallades för huligan och jag sades ha betett mig som en fotbollssupporter. Det enda jag gjorde var dock att säga sanningen!

Och vad svarar Barrsoso? Svarar han att han som ordförande för Kommissionen ska undvika att öppet mingla med folk i den ekonomiska eliten? Inte alls. Han svarar, fast lite tjusigare, att ni ska ge fullständigt fan i vilka jag umgås med för jag sitter på Olympens topp och är så fin att jag gör som jag vill:

I augusti i fjol tillbringade jag tillsammans med min familj en vecka tillsammans med en tidigare lärare och vän till mig på inbjudan av en annan gemensam vän på den senares privata jakt i Grekland. Min vänskap med dem började för mer än tjugo år sedan när jag var vid universitetet i Genève. Detta är med andra ord ett långvarigt personligt och akademiskt vänskapsband från tiden innan jag började ägna mig åt politik, och vänskapens karaktär har inte förändrats sedan dess. Våra relationer har aldrig omfattat något slags affärsmässiga mellanhavanden eller intressen..

Reser sig nu hela parlamentet upp och buar och säger att det där tror vi inte på för vi har ingen insyn i kommissionens verksamhet?
Nä, nä, eu-talibanerna är nämligen berusade av ideologisk extremism. Nu gäller det att hålla färgen. Nu måste gruppen hålla ihop. Alltså haglar okvädingsorden över uppstickarna:

Kommissionen:
den extremistiska inställningen hos upphovsmannen
Kristdemokratiska gruppen:
förslaget är ovärdigt anständiga människor

Socialdemokratiska gruppen:
syftet var att det skulle finnas kameror där uppe och att massor av människor skulle trängas med varandra framför ingången till kammaren

Liberalerna:
förslaget är ingenting annat än ett trick för att misskreditera Europeiska kommissionen

Så här låter det när den politiska elitens Lebensraum ifrågasätts. Den är ett kompisgäng som känner varann sen gammalt och bor i ungefär samma områden och äter på ungefär samma restauranger och man är buksvågrar och gifter bort sina barn med varann och låter ytterst diskret makten gå i arv. Namnen må skifta, gruppen är en och samma. Alla arbetar enligt devisen att allt måste förändras för att ingenting ska ändras.

Undantag finns, givetvis, men när faran hotar blir de politiska skillnaderna försumbara och man samlas i kraalen för att hålla rovdjur och infödingar på avstånd.

Berlusconi i EU-parlamentet

Idag när italienarna går till val för andra dagen i följd kan det vara på sin plats att påminna om när Italien i juli 2003 tillträdde som ordförande.
Då talade premiärminister Silvio Berlusconi inför det fina parlamentet i Strasbourg. I debatten efteråt säger Martin Schulz att Berlusconi utnyttjat sin politiska position och myglat med det italienska domstolsväsendet för att själv slippa åtal och att..

ni, herr rådsordförande, inte är ansvarig för intelligenskvoten hos era ministrar, men ni är ansvarig för vad de säger.

Berlusconi blir förbannad:

Herr Schulz, jag vet att det i Italien finns en producent som just håller på med en film om de nazistiska koncentrationslägren. Jag skulle kunna tänka mig er i rollen som kapo. Ni är helt perfekt!

Ett kanske inte helt oväntat sätt att tala från en politiker som härom veckan kallade de som inte röstar på honom för ’coglioni’, alltså ungefär ’kukhuvuden’.

Nu får Schulz ett glänsande tillfälle att agera den förorättade oskulden:

Jag skall fatta mig kort. Berlusconi sade i sitt anförande följande – om det tolkades korrekt: I Italien håller en regissör på att göra en film om koncentrationslägren, och han har erbjudit mig rollen som kapo, uppsyningsman, ...

I protokollet står sorl. Det kan lika gärna vara Schulz som gör en teatralisk paus. Typ tar sig för pannan, himlar med ögonen. Notera också hur Schulz extrapolerar Berlusconis förolämpning - agera en ondskefull karaktär i en filminspelning - till att bli något som faktiskt associerar till nazisternas massmord.

... det vill säga som SS-bödel. Jag säger bara en sak: Min respekt för fascismens offer förbjuder mig att ens kommentera detta. Men jag har fått klart för mig att det är svårt att acceptera att en tjänstgörande rådsordförande förlorar fattningen på det sättet

Då utbryter, enligt protokollet, livliga och ihållande applåder från vänster och stående ovationer.

Men Berlusconi har inte fattat uppförandeetiketten i det fina parlamentet där den tjusigare delen av den politiska eliten håller i taktpinnen och säger:

Finns det någon som inte var här och lyssnade på Schulz? Han förolämpade mig allvarligt på ett personligt plan, genom att gestikulera och använda ett tonfall som sannerligen inte borde vara tillåtet i ett parlament som detta. Jag sade det jag sade på ett ironiskt sätt. Om ni inte kan förstå ironi, så är det tråkigt för er. Men jag tänker inte ta tillbaka det jag sade med ironi, om inte Schulz tar tillbaka de personliga förolämpningar han riktade mot mig. Det jag sade var ironi; det han sade var ren illvilja!

På dettta följer givetvis att högern applåderar och vänstern tjoar protester.
Två fraktioner inom den politiska eliten bekrigar varann.

EU-parlamentariker konfiskerar kamera

I eu-parlamentets arkiv finns märkliga fynd. Under rubriken Omröstning ligger ett hysteriskt skrik från Lissy Gröner av den 12 februari 2004:

Herr talman! Jag vill påpeka att någon just har fotograferat där uppifrån med det tydliga syftet att misskreditera en kvinnlig ledamot. Jag vill att man tar fotografens kamera och konfiskerar bilderna.

Sen inget mer. Bara detta.
Spöklikt.

Margot Wallström polerar en rova

(forts från föreg dag)
Så här sa kritiken:

Kära Margot. I ditt vackra tal ligger det faktum att EU:s PR-avdelning skulle vilja ha mer pengar till ytterligare PR. Man vill anställa fler journalister för att sälja det man själv drar fördel av. Man vill inrätta en ny nyhetsbyrå så att man kan bestämma vad medierna ska skriva om EU och så att varje nyhet kan förses med ett lättbegripligt meddelande som lovprisar EU. Kommissionen behöver inte en kommunikationsstrategi utan öppenhet och demokrati. Kommissionen bör börja med att öppna kontona för granskning i parlamentet. Ge EU:s revisorer tillgång till alla utgifter så att de kan kontrollera dem. Offentliggör namnen på dem som får betalt för att ge goda råd inom kommissionens hemliga arbetsgrupper.

Varpå kommissionär Wallström snorkar på det där överlägsna sättet att 'vi har nog inte läst samma dokument'. Det är en brysselitisk förlämpning och betyder på ren svenska något i stil med att du är ju dum i huvudet.
Fast i sak visar det sig att kritiken sköt mitt i prick. Vad kommissionären menar är att det enda som behövs är mer effektiv propaganda. Innehållet är det inget fel på. Det som erbjuds är alltså en gammal torrbulle som kommissionären piffat upp med en klick glasyr. Glasyren är storsinthet och medlidande med de 'som inte har råd'.
Sånt kallas retorik. Det ska gå in i magen, eller hjärtat om man så vill, för att mjuka upp förnuftet. Så här låter det:

Om vi vill ha bättre kvalitet och mer fakta och siffror, och bättre kunna täcka det som händer i rådet, parlamentet och kommissionen, behöver vi mer personal och utrustning. Som jag sa tidigare är det på detta sätt vi stöder regional television och radiostationer som inte har råd att skicka korrespondenter till Bryssel.
Om vi menar allvar med att tillhandahålla den informationen inifrån, interinstitutionell information, behöver vi människor som gör det. I slutändan kommer vi att behöva en mycket yrkeskunnig person som beslutar om vad som är mest intressant ur journalistiskt perspektiv. Bör vi skicka ut ett team till parlamentet i dag, eller kanske en annan plats för att täcka en annan nyhet? Vi gör redan det, men med mycket få resurser.

Det här är alltså det nya. En Tv-kanal som kränger propagandarullar till nyhetsbyråerna. En teckningstävling. Och möjlighet för organisationer att söka pengar. Ansökningsstiden går storsint nog ut om två veckor.
Och, javisst, en diskussionssida på nätet för den svenska menigheten. Besök den gärna för den behöver nämligen besök. Om man så säger. Klicka här för att skicka en hälsning till de stackare som ska vara moderatorer så att de har något att göra. De betalas ju ändå med skattemedel.

En riktig giftblåsa, Alyn Smith, snodde åt sig sista ordet trots att debatten var avslutad:

I Skottland har vi ett gammalt ordspråk som säger att man kan inte kan polera en rova, och ingen framställning i världen döljer det faktum att EU har ett strukturproblem som vi inte tar itu med.

Margot Wallström informerar

Det här kommer att bli mycket text och den som inte är intresserad av vad EU planerar för att förändra våra sinnen bör sluta läsa här.
De som vill förstå sin samtid kan fortsätta.

Kommissionären Margot Wallström har presenterat en Vitbok om hur EU ska föra ut sin propaganda. Det har hon pratat om förr. Plan D kallades den. D för demokrati.
Nu var det alltså dags i det fina parlamentet den 2 februari. Klockan nio höll kommissionär Wallström ett långt inledningstal.
Varför är medborgarna så ointresserade av att diskutera det kommande tusenårsriket av fred? Jo, det saknas "en europeisk politisk kultur" blev svaret.
Intressant att få veta att det inte diskuterats politik i Europa sen Platon, Sokrates, Solon och Demosthenes. Sen Augustinus, Dante, Cesare Beccaria, Luther och Thomas Münzer. Sen Voltaire, Rousseau, Robespierre, Danton, Marx, Smith, Burke, Ricardo, Bentham, Kautsky, Bernstein, Lenin och Popper. För att ta några obetydliga namn vars lyskraft givetvis förbleknar vid sidan av de intellektuella giganter som sitter i kommissionen.
Europa har alltså varit tyst i sekler och nu i den yttersta av alla tider är det dags för att konstruera en europeisk politisk diskussion. Det ska de skarpa hjärnorna bakom det tusenåriga fredsriket ordna, det rike som har sitt ursprung i en simpel kol- och stålunion.
Efter den idehistoriskt fascinerande inledningen från kommissionärens sida kommer så de konkreta förslagen. Då handlar det om att utveckla

en rad informationskanaler, inte endast press, radio och TV utan också Internet. Ett av förslagen är, som ni redan har sett genom mediebevakningen, att vi borde uppgradera vårt nuvarande Europe by Satellite – en interinstitutionell tjänst – och till exempel regional TV, som tillhör dem som använder EBS-tjänsten.

En kommissionär är inte demokratiskt vald som medlemmarna i det fina parlamentet. Kommissionen fungerar ungefär som Väktarrådet i det muslimska Iran, den vakar som en sträng fader över de andra och ska se till att alla sköter sig i enlighet med de en gång kodifierade grunderna för verksamheten.
Det här gör givetvis parlamentsledamöterna sura eftersom de anser sig vara demokratiskt finare än kommissionärerna. En inte alldeles obegriplig aspekt. Alltså går några till attack.

Jan Marinus Wiersma menar att det finns ju för tusan redan 1 300 ackrediterade journalister vars jobb det är att rapportera. Så varför ska EU-byråkratin slänga ut en massa pengar på att göra det.

Jens-Peter Bonde är mest elak. Han ger sig direkt på Väktarrådet, förlåt Kommissionen:

(forts följer)

EU är ett monster

Parlamentsledamoten Mario Borghezio ansåg sig i oktober förra året kunna analysera vad en majoritet av européerna anser om EU.

De flesta EU-medborgare betraktar EU som ett monster och Europeiska ombudsmannen borde ha känt ett behov av att få göra sig till tolk för denna känsla, som uttryckts så tydligt.

EU-tjänsteman svarar bloggen del 2

Kan det vara bättre för en jäktad eu-tjänsteman?

(forts från föregående dag)
Låt oss se det så här. Vilken är utvecklingsnivån på IT i Grekland?
Ta för enkelhetens rankningen i Top500 Supercomputer sides som mäter muskelkraften i världens datorpark. Den som studerar tabellerna inser ganska raskt USA:s skrämmande dominans. Sverige ligger på en hedrande sjuttionde plats. Grekland existerar över huvud taget inte.
Placeringen av den europeiska IT-enheten på en avlägsen skärgårdsö i ett land med en dimunitiv IT-utveckling förenklar rimligen inte arbetet med att bygga konkurrenskraftig IT-verksamhet i Europa. Det var ett beslut som visar, tja, ska vi säga kompetensen hos den politiska och ekonomiska elit som fått för sig att den kan driva EU-projektet med den självtillräcklighet som tillkommer en autokratisk chefsgrupp i ett storföretag.
Nu finns det ju också ett annat mer eller mindre vetenskapligt sätt att mäta kapaciteten hos staben på ENISA.
Ulf Bergströms text är skrivet på ett tangentbord som tycks sakna de där konstiga vokalerna med prickar över. En sån sak är ju enkel att fixa. Varför inte höra med någon av kollegorna där ute på den grekiska landsbygden? Eller är det kanske som så att ingen av de rekryterade specialisterna vet hur man gör?
Stämmer det verkligen att ”med sommar 6 manader om aret saa har vi inga problem med rekryteringen". Jaså. Kan badstränder och turistrestauranger på Kreta ersätta närheten till universitet och forskningscentra?
Med såna argument klamrar sig Bergström fast vid en turistbroschyrs beskrivningar likt en drucken vid en lyktstolpe i Heraklion, men inte för att lysa upp vägen utan för att inte ramla pladask omkull i sina försök att försvara ett skandalöst beslut.

EU-tjänsteman svarar bloggen 1

Ulf Bergström, kommunikationsansvarig på ENISA (European Network and Information Security Agency) har haft vänligheten att kommentera bloggens inlägg av den 31 mars. Den texten finns att läsa under kommentarsfunktionen.
Först av allt - av med hatten för eu-tjänstemannen Ulf Bergström som ger sig in i den demokratiska bloggvärlden. På så sätt ordnar han kanske fler sympatisörer till det underliga EU-projektet än ett ton broschyrer med Margot Wallström på framsidan. Kommissionären som brukar säga 'och så vidare' när hon inte tycker man behöver precisera argumenten då man talar till folket. (se bloggpost 3 mars)
Nu till sakfrågan. Ulf Bergström gillar inte beskrivningen av den plats där rådet valde att placera ENISA. En slarvig formulering - mea culpa - kan få en likaledes slarvig läsare att tro att det gäller dagens situation, det gör det inte.
Varifrån kom då bloggens påståenden? De hämtades som allt som här skrivs ur EU-parlamentets protokoll. I föredragande Paasilinnas tal i parlamentet 18 nov 2003 heter det om placeringen av den europeiska IT-byrån, ENISA:

Byrån måste vara placerad någonstans där det redan finns tillförlitliga IKT-system av hög klass, inbegripet trådlösa system. Världens främsta operativa center måste finnas där, och vi måste även med lätthet kunna hitta Europas mest kompetenta personal på samma plats.

Det här låter ju som en god utgångspunkt, men alla föresatser faller platt till marken när ENISA slutligen lokaliseras till den grekiska skärgården. En lokaliseringsort som beskrivs (fråga 47, H-0025/04) 10 januari 2004 så här:

Enligt uppgift skall den europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (IT-byrån) förläggas på Kreta, drygt två timmar från närmaste flygplats i en by som saknar bredband. Kommissionen har tidigare gett uttryck för att en lokalisering nära bl.a. moderna kommunikationer, infrastruktur, forskning och ett IT-näringsliv vore det bästa för byrån och det arbete den är satt att utföra.

Inlägget görs av den svenska parlamentsledamoten Charlotte Cederschiöld, EU-parlamentets mest höviska person (se t ex 21 februari)
En möjlighet är att Ulf Bergström, tidigare pressekreterare hos s-finansminister Bosse Ringholm, menar att moderaten Charlotte Cederschiöld far med felaktiga uppgifter. I parlamentsdebatten antyds inte detta på något ställe. Kommissionären Liikanen polemiserar inte mot sakuppgifterna, därför finns det goda skäl för att anta att hennes påstånden är korrekta.
Kul för resten att få höra att ni har bredband numera. Fast kostnaden för installationen skulle nog ha blivit väsentligt mindre om verksamheten lokaliserats till ett område med befintlig infrastruktur. Det är inte underligt att parlamentsledamöterna varje år klagar över de svarta hålen i EU:s budget.
Den viktiga frågan är ju trots allt att ENISA placerades på en avlägsen ö i den grekiska skärgården på långt avstånd från både bransch och kvalificerade forskningscentra. Ett milt sagt häpnadsväckande beslut.
(Fortsättning följer imorgon.)

Ur led är tiden

Som tidigare påpekats råder en gemytlig stämning i det fina parlamentet när ledamöterna får frotteras med sina likar. Som en nutida Hamlet utropar Christian Rovsing den 26 feb 2004:

Jag ser två klockor här i kammaren, och de tycks vara helt osynkroniserade. När jag tittar på den klocka som hänger där borta får jag känslan att parlamentet har kört fast och inte längre kommer någon vart. Så har det varit ganska länge, och jag tycker det är dags att göra något åt det.

Talmannen mumlar att visst ska det fixas, men eftersom det dröjer så kastar sig Mary Banotti över detta för mänskligheten så viktiga problem:

Ibland kan man bli förvirrad här i kammaren, men om någon inte gör något åt klockan där borta, som har varit trasig i åtminstone två månader, kommer vi att bli ännu mer förvirrade! Kan någon vara vänlig att antingen sätta i gång den eller stänga av den?

Nu applåderar ledamöterna i det fina parlamentet. Klapp, klapp. Det får en herr Watson att ta sig upp ur bänken och delge mänskligheten denna fundering:

Jag råder Mary Banotti att följa det råd som jag en gång fick av stationschefen vid Crianlarich, när jag påpekade för honom att de två klockorna, en på varje perrong, visade olika tid. Han svarade: ”Vad är det för mening med att ha två klockor om båda visar samma tid?”

Då skattade alla i det fina parlamentet. Står det i protokollet.

Det tyska odjuret har vaknat

Det går kalla kårar på ryggen när Boguslaw Rogalski i november 2004 uppmärksammar organisationen ”Landsmannschaft Ostpreußen” som kräver att delar av nuvarande Polen ska tillfalla Tyskland.

Ändå beviljar den tyska regeringen stöd till dessa sammanslutningar, och kansler Gerhard Schröder och Bayerns regeringschef Edmund Stoiber har närvarat vid deras möten, där inspelningar av Waffen SS-marscher säljs. Hur kan Tyskland, som är en EU-medlemsstat, stödja revisionistiska organisationer och tillåta dem att verka lagligt, samtidigt som dessa organisationer uppmanar till krig?
Det tyska odjuret har vaknat igen, och Hitlers ande svävar över Europa.

Fast det är klart att såna här petitesser bekymrar ju inte det fina parlamentet när det gäller att modellera ett Europa efter våra vänners mäktiga rike på andra sidan Atlanten.