Europeiska IT-enheten

En grundskola på landsbygden?

ENISA är förkortningen av European Network and Information Security Agency vilket är byrån för EU:s Nät- och Informationssäkerhet, det vill säga den europeiska IT-byrån.
Var finns nu ENISA placerat i den fysiska verkligheten?
Kanske i ett centralt placerat befolkningscentra med den urbana miljöns alla bekvämligheter vilket skulle underlätta rekryteringen av kompetent personal som vid behov kan flytta till orten och dessutom ta med familjen? Samt i ett område som är fullproppat med den digitala tidsålderna alla kommunikationsmedel?
Tyvärr, tyvärr. Enligt protokollen från det fina parlamentet placerades ENISA på en enslig landbygd. Närmare bestämt i ett gudsförgätet område på en avlägsen ö i Medelhavet. Och ännu närmare bestämt i en byhåla utan tillgång till bredband och två timmars bilfärd från närmaste flygplats.
Läs bara beskrivningen på ENISA:s hemsida hur man kör från flygplatsen. Det är komik i kvadrat och det enda som saknas är 'ta till höger vid den vita ladan och följ stigen men glöm inte att stänga grinden för annars kommer korna ut på vägen'.
Vem fattade nu beslutet om den här lokaliseringen?
Det gjorde ingen ansvarig i det centrala EU.
Nähä. Men någon måste väl ha gjort det?
Europeiska rådet fattade beslutet att Grekland skulle fatta beslutet.
Men vilka sakliga argument fanns då för placeringen i Grekland?
Det vet ingen eftersom de inte behöver redovisas. Det enda som sagts det sades i februari 2004 i parlamentet av den icke valde tjänstemannen, kallad ’kommissionär’ på brysselitiska, Erkki Liikanen:

Den 13 december träffades företrädare för medlemsstaterna på statschefs- och regeringsnivå och beslöt genom gemensam överenskommelse om sätet för vissa av Europeiska unionens kontor och byråer, och i samband med detta togs ett beslut att ”den europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (ENISA) skall ha sitt säte i Grekland, på en plats som bestäms av den grekiska regeringen”.

Och så är det. Den europeiska IT-enheten ligger i halvöknen på en avlägsen ö i Medelhavet.

Atombomb orsakade tsunami

Vad finns att säga om Georgios Karatzaferis? En politisk ledare? En stor tänkare? En statsman i vardande? Eller bara en vanlig ledamot? Så här lät han den 12 jan 2005 i det fina europaparlamantet.

För det andra måste vi reagera på vissa synpunkter som framförts i tidningar i Mellanöstern, där man säger att katastrofen skulle ha föregåtts av ett kärnvapenprov. Vi kan inte tillåta att något sådant sprids, ens som en löjlig eventualitet. Först måste vi kontrollera om något sådant kärnvapenprov utfördes.

Fatuzzos drömmar

Vin av druvor som inte skadar levern

Det har sagts förr men det förtjänar att upprepas: Carlo Fatuzzo personifierar sannerligen den sköna kompissamvaro som finns bland ledamöterna i det fina parlamentet. I den spatiösa sessionssalen kan man långt borta från världens oro och vimmel umgås med sina likar och fullt ut njuta av att vara en av de utvalda som bygger tusenårsriket.
I början av februari 2004 lät herr Fatuzzo de bildningstörstande massor få ta del av den esprit med vilken en glad ledamot kan tryffera sin historiska gärning. Och, ja det var så sant, på åhörarläktaren satt dottern Elisabetta Fatuzzo för att lyssna på sin far. Då lät det så här:

Eftersom hon visste att jag skulle tala om betänkandet om jordbruksinkomster inom Europeiska unionen påpekade hon att vi en gång hade fruktträd som gav äpplen, päron, körsbär och vackra söta bigarråer och att det fanns vetefält och grönsaker. När kommer vi på nytt att ha nöjet att skörda dessa produkter nära våra hem som vi brukade göra? När kommer vi igen att liksom Adam kunna få äpplen som Eva plockat direkt från trädet?

Efter ytterligare några talare äntrar Fatuzzo återigen talarstolen för att tala om nödvändigheten av den vetenskapliga utvecklingen:

Jag skulle vilja att jordbruksforskningen gör framsteg, framsteg, framsteg fram till den punkt där ett vin kan produceras av druvor som inte skadar levern för den som dricker det.

Någon timme senare flyger han igen upp i talarstolen och nu handlar det om gommens njutningar:

Men framför allt, herr talman, skulle jag vilja att mynta – vilket är min favoritsmak – har och fortsätter att ha till och med ännu mer smak och doft av mynta, som ger mig sådan tillfredsställelse, och som jag älskar.

Och en stund senare berättar han om hur det går till att komma fram till beslut i en trafikpolitisk fråga:

Det var en dröm, eftersom jag aldrig träffade Giuseppe Gargani, men enligt min åsikt är det rätt att rösta för betänkandet, vilket jag i själva verket har gjort.

Och sen om ännu fler drömmar som hjälpt den ordentlige ledamoten att fatta beslut:

I det ögonblicket vaknade jag och insåg att det var en dröm. Jag kände därför att jag var fri att rösta i enlighet med mitt samvete, och därför röstade jag i själva verket för Cercasbetänkandet, trots att San Berlusconi rådde mig att rösta mot det.

Ja, det måste sannerligen ha varit tryggt för dottern Elisabetta att under en och samma dag få veta att det tusenåriga fredsriket skapas av stora politiska tänkare.

Gudsstaten Europa

Från den kristne tänkaren Augustinus (354-430) kommer tanken på De civitate Dei, dvs den fullkomliga Gudsstaten som efter syndafallet ersattes av de världsliga staterna, så lyder teorin. En god stat sätter givetvis Gud i främsta rummetoch en ond stat koncentrerer sig på de materiella tingen.
Bogdan Pek, en av de tvättäkta kristna talibanerna i det fina parlamentet, har plockat upp tanken på en gudsstat och avser att konkretisera den i det europeiska projektet. Så här lät han i april förra året när Karol Wojtyla, han förekommer i texten under artistnamnet Johannes Paulus, hade avlidit och herr Pek drabbas av akut tungomålstalande.

Vid en tidpunkt då Europeiska unionen befinner sig i en djup värdekris behöver denna kammare höra den riktiga sanningen om källan till Johannes Paulus II:s moraliska och andliga styrka och källan till den andliga kraft som denna fantastiska människa utstrålade. Det kom från någonting som ni förkastar, mina damer och herrar, nämligen från själva kärnan i Jesu Kristi lära som är fylld av kärlek och sanning.
Det finns endast en sanning, och om den europeiska stat som för närvarande är under uppbyggnad förkastar denna sanning kommer den att gå emot tron hos miljoner människor över hela världen och begå ett allvarligt fel, vilket i sin tur kommer att leda till att hela bygget rasar samman.

Ja herregud, varifrån får folk allt ifrån? Fast det är klart att med Vatikanens väloljade organisationsmaskineri i de folkrika staterna med de många parlamensledamöterna så har de kristna ayathollorna redan stort inflytande.

Fatuzzo föryngrar de åldrade européerna

Hur plastikkirurgin fick ett ansikte

Som tidigare påpekats berättar protokollen ganska otvetydigt att parlamentsledamöterna lever som en riktig storfamilj. Visst grälar man lite med varann, men inte så det stör och i vilken familj gnabbas man väl inte?
Ledamot Fatuzzo är nog det fina parlamentets mysgubbe numro uno. I januari 2004 utropar han sig till talesman 'för pensionärer och äldre människor i hela Europa'.
Vi har inte tid att vänta på att staten Europa ska uppstå eftersom vi är så gamla, utropar han. Fast det är ju klart att det finns ju en hel del metoder att föryngra alla gamla européer. Den gode Fatuzzo tipsar sålunda alla medborgare i den blivande europeiska staten om följande excellenta föryngringsmetod:

Mot bakgrund av att rådsordföranden Berlusconi tycks ha blivit tio år yngre – som ett resultat av plastikkirurgi sägs det – skulle jag vilja be att alla pensionärer och äldre människor i Europa får samma möjlighet, på statens bekostnad, så att också de kan bli tio år yngre och ha tid att vänta på att Europeiska rådet till slut ger oss konstitutionen.

Visst tar Fatuzzo sin uppgift på stort allvar. På skattebetalarnas pengar.

Spotta snus i motvind

Här möts två uppfattingar om hur det lilla Europa ska skötas. Det är de tre från Junilistan som yttrar sig i början av september förra året.
Junilistan säger för det mesta nej till det mesta så det billigaste för skattebetalarna vore om de bodde kvar i Sverige och skötte sin verksamhet via mail.
EU-administrationen är ju så fiffigt konstruerad att den inte kan användas för att vara ett diskussionsformum om EU-administrationens vara eller inte vara. Att vara mot EU i parlamentet är som att spotta snus i motvind. Kritiken befäster bara det som kritikerna vill upphäva. Något som på sikt kan få otrevliga konsekvenser eftersom en opinion utan parlamentarisk pysventil kan välja ett släppa ut trycket på ett alldeles eget sätt.

Fast den insikten har inte Junilistan. Den är bara förvånad över att statsbygget är ett statsbygge.

Vi välkomnar internationell solidaritet då ett land drabbas av naturkatastrofer, eller andra händelser med förödande konsekvenser. Vi anser dock inte att EU ska använda denna typ av händelser till att förstärka unionens inflytande över olika politikområden. Kommissionen ska inte genomföra detaljerade analyser om orsakerna till att skogsbränder inträffar. EU ska inte utveckla en gemensam politik för hur skogsbränder ska motarbetas. EU-organ med ansvar för att övervaka olika klimatfaktorer ska inte bildas. Det är beklagligt att EU-parlamentet försöker ta varje tillfälle i akt till att flytta fram EU:s positioner.

Bin Laden på Bahamas, kanske

Georgios Karatzaferis är en seriös parlamentsledamot. Hans intellekt arbetade för högtryck när han i juni förra året gav offentlighet åt några psykologiska funderingar som förklarar varför Usama bin Laden handlar som han gör.

Det duger inte att betrakta terrorismen från Europaparlamentets bänkar. Vi måste göra det inifrån grottorna i Afghanistan och utifrån hur någon där ser på saken, så att vi någon gång kan få ett sätt att kommunicera och lösa frågan. Varför bor inte en förmögen prins i Londons kasinon, varför bor han inte på Bahamas och tillsammans med, t.ex., vackra kvinnor, utan väljer i stället att bo och dö i en grotta? Vi måste se verkligheten såsom den är. Är det fanatism? Det är det enkla svaret. Men vad är det som föder denna fanatism? Var vi alltid så ärliga förr i tiden? Förslavade vi inte dessa områden på planeten under åratal? Gjorde sig inte vår allierade i jakten på terrorister skyldig till den värsta etniska rensningen på flera hundra år när den krossade en hel ras, de nordamerikanska indianerna? Grundade den inte sina framsteg på tortyr och förslavande av negrerna?

Vet väljarna det här?

Medborgarna som väljer till det fina parlamentet utgår med stor sannolikhet från att de röstar på ett parti som ska genomföra ett program baserat på en viss politisk ideologi. Detta är tyvärr fel.
I ett EU-val röstar nämligen väljaren på två paketlösningar. Det första paketet kallas partiet som väljaren ger sin nationella röst. Det andra är ett större paketet, eller container om man så vill, som kallas parlamentsgruppen. Kan inte partiet ingå i en parlamentsgrupp så fungerar inte heller partiet fullt ut i det fina parlamentet.
Förra året i december fick en herr Luca Romagnoli lära sig detta.

Herr talman, mina damer och herrar! I enlighet med artikel 168 i arbetsordningen begär jag att Wallisbetänkandet omedelbart hänvisas tillbaka till utskottet i fråga eftersom förfarandet inte följts fullständigt osv osv osv. .

Varpå Talmannen svarar:

Herr Romagnoli! Ni tillhör ingen politisk grupp, ni är en grupplös ledamot. Ni kan därför inte göra denna begäran. Detta visar bara hur viktigt det är att tillhöra en grupp, särskilt en stor grupp!

Anförandet hälsades med, som det står, ’skratt och applåder’. Kanske protokollföraren glömde lägga till ordet 'hånfulla' för att fullständiga bilden.

Jag vill ha ersättning av parlamentet

I parlamentet tar ledamöterna upp både stort som smått, allt av både hemtrevlig och kanske av mindre hemtrevlig karaktär. Mysfaktorn är i vilket fall som helst minst fyra på en skala från ett till fem.
På kvällen den en 19 januari 2004 blev parlamentsledamoten Marieke Sanders-ten Holte rånad någonstans i Bryssel. Bilrutan slogs sönder och handväskan stals. Hon tog sig då till parlamentet där hon med hjälp av säkerhetsvakterna eskorterades till polisen där nidingsdådet kunde anmälas.
Berättelsen är mycket detaljerad med allt från handväskans innehåll –

’Jag kan försäkra er om att en damhandväska innehåller allt man kan tänka sig’

- till svårigheten att ringa och spärra kreditkorten och att tala en komplicerad flamländsk dialekt med en polis som var ’trevlig och det var inget fel på honom’.
Det här berättar nu ledamot Marieke Sanders-ten Holte för sina vänligt lyssnande arbetskamrater vid fikabordet, förlåt, i parlamentets sessionssal.
’Jag har lidit enorma förluster’ utropar hon enligt protokollet från 9 februari och avrundar sitt anförande med:

’Som jag just sade var det en enorm förlust. Jag skall inte säga hur mycket det rör sig om, men jag förväntar mig att Europaparlamentet ser till att jag får full ersättning.’

Uj, uj, det är inte lätt att vara europaparlamentariker. Självklart ska väl alla ha full ersättning från jobbet om man blir rånad på gatan, det är ju en mänsklig rättighet. En sån begäran framförd i full frihet och utan skyddsnät i det fina europeiska parlamentet med ansvar för freden och friheten för Europas miljontals medborgare måste väl ändå bifallas. Speciellt som det protokollförs och hamnar i arkiven för tid och evighet.

'Pretty Woman' i parlamentet

Vladimír Železný, filosofie doktor, är en parlamentsledamot som kombinerar knivskarpt intellekt med goda cineastiska kunskaper. Under en debatt 6 september förra året angående ett förslag om att stimulera den europeiska filmkonsten har Vladimír Železný en hel del att anföra.

Givetvis avvisar han förslaget. Det är snudd på kommunistiskt, han känner det, han har erfarenheter av sånt, ja, det är ju så som östereuropéer alltid brukar låta när argumenten tryter men känslorna svallar. Herr Železný menar nämligen att det inte finns någon europeisk kultur. De enda kulturer som finns är ”nationella, och det kommer alltid att vara de som fyller de europeiska kvoterna.”

Och dessutom, håll i hatten nu, för här kommer det tyngsta argumentet som ska bevisa att han har rätt:

För övrigt är det mest europeiska programmet av alla den amerikanska filmen Pretty Woman, eftersom varenda tittare från Finland till Portugal kan förstå den i dess helhet.

De nya härskarna ordnar för sina barn

En trist och nedsliten skola för den nya elitens barn

Det finns kritiker i det fina parlamentet som talar om att, som det heter på brysselitiska, den europeiska gemenskapen utvecklats till en stat i staten. Europaskolorna är ett utmärkt exempel på detta. I ett betänkande från juni 2005, signerat Mary Honeyball, samt den efterföljande parlamentsdebatten i september samma år finns en hel del att hämta.

Europaskolornas funktion i dag är att säkra återväxten till den nya härskargruppen i den stat som växer fram. Som ledamoten Manolis Mavrommatis så träffande formulerade det under diskussionen kring betänkandet är avsikten den att

barn som blir européer i själen får det lättare att älska sin jord och bygga en mer stabil väg mot Europeiska unionen.

Tanken med europaskolorna var en gång att utländsk personal anställd vid EU-institutionerna skulle kunna ta med sig familjerna under en tidsmässigt begränsad tjänstgöring och att konstnaden skulle betalas av arbetsgivaren, dvs EU.
Det här systemet har nu helt gått över styr när administratörerna rekryteras lokalt eller under långa perioder, kanske hela yrkeskarriären, bosätter sig på orten. Gruppen har dessutom det på kontinenten avundsvärda privilegiet att slippa betala för barnens skolgång. Ett nog så gott skäl för att binda samman EU-administratörerna, och deras arvtagare, i en tyst sammanhållning lik den som behärskar vissa sicilianska subgrupper.

Läsåret 03/04 fanns 19 267 elever inskrivna i fjorton europaskolor där sammansättningen av elevgruppen för länge sen blivit annan än den ursprungligen avsedda. I stället dominerar barn från den lokala finansiella eller administrativa eliten i Luxemburg, Bryssel och på andra ställen. Allt finns belagt i rapporten och i anföranden under den efterföljande debatten.
Europaskolorna är i dag en del av ett alltmer utpräglat och i tysthet upprättat apartheid-system vars syfte är att fostra fram morgondagens ledare ut ur de familjer som idag tillhör samhällets styrande skikt.
Skolorna är reservat för en utvald klass, skolavgifterna är subventionerade, eller gratis, och notan på 127 miljoner euro årligen betalas av de europeiska skattebetalarna som givetvis inte underrättats om att de bekostar skolgången för elitens barn.
Kan det för resten bli ett fiffigare system när utbildningen av de nuvarande ledarnas barn bekostas av föräldrarna till de kommande undersåtarna? Kan föraktet ges en bättre gestalt?

Visst finns det de som skulle kunna förstå. Därför designar man ett system för lojalitet. Europaskolornas metod att köpa tystnad formuleras utmärkt på Skolverkets hemsida. Vid rekrytering av lärarpersonal påpekas att tjänstgöringstiden kan för den som har mjuk rygg och håller tyst bli upp till nio år samt :

Vi erbjuder ett spännande och utmanande arbete med mycket goda lönevillkor.

Tystnaden kring europaskolorna är stor. Kanske orsaken är att även de ackrediterade mediarapportörerna placerar sin barn i dessa skolor? Till denna fråga avser bloggen att återkomma när kartläggningen är klar. Tips mottages gärna.

Den som är intresserad av betänkandet kring europaskolorna kan skicka ett mail så kommer en pdf-fil.

Intellektuella giganter

Idag är det på dagen tre år sen invasionen av Irak. Då, för tre år sen, debatterades det kommande kriget i parlamentet och det kan kanske vara på sin plats att presentera två intellektuella giganter ur den svenska myllan. Först Cecilia Malmström:

I mitt hemland, Sverige, föreslog i går en präst att man för att undvika krig skulle låta lönnmörda Saddam Hussein. Det kanske är ett något märkligt budskap för att komma från en representant från Svenska kyrkan, men idén om furstemord i folkets tjänst är annars ganska gammal. Säkert har en del av oss i hemlighet tänkt denna tanke, men naturligtvis kan inte denna typ av mord begås. Det strider mot internationell rätt. Icke desto mindre kanske kriget skulle kunna stoppas om Saddam Hussein avgick eller gick i exil.

Jaså, jaha, och det ser vi ju hur det gick när Saddam Hussein avsattes. Kul dessutom att hon insåg att mord inte är förenligt med internationell rätt.
Nästa talare är Lennart Sacrédeus (efternamnet betyder ungefär ’helige gud’ eller något sådant förvirrat), en kristen taliban som sannolikt kan de mer blodtörstiga kapitlen i Bibeln utantill.

Ta bara det här som är gudomens befallning att utrota hettiter, grigaséer, amoréer, kananéer, periséer, hivéer och jibuséer:
”Och alla de folk som HERREN din Gud giver i din hand skall du utrota; du skall icke visa dem någon skonsamhet.” (Femte Mosebok 7:16).¨

Med en inställning av den sorten blir det konsekvent att stå i det fina parlamentet och säga:

I tolv år har Saddam Hussein försökt gäcka omvärlden genom en katt- och råttalek med FN:s vapeninspektörer. Han måste avsättas, både för att skapa lugn och stabilitet i regionen, men i första hand för frihet och demokrati åt Iraks förtryckta befolkning.

Och Saddam Husein blev ju avsatt och ställd inför segrarnas rättvisa domstol och lugn och stabilitet råder ju i Irak. Som alla kan se.

Gollum i det fina parlamentet

(forts från föregående avsnitt)

Det är nu april 2005 i det fina parlamentet. Minns den passionerade Dorette Corbey, en grönfingrad dam som skulle göra världen bättre genom att få parlamentsledamöterna att sköta ett litet ’grönområde’ i Bryssel beläget i ’markplanet mycket nära postkontoret’.
Idag gäller det något annat, nämligen ett domstolsutslag som förbjuder folk att snatta ägg ur fågelbon. Då är tonen en annan. Tro det eller inte, men den snälla holländska blomsterdamen har förvandlats till en parlamentarisk inkarnation av Gollum, det slemma krypet vars själ destruerades av Ringens möjligheter till makt.
För nu är det nämligen en gammal tradition att plundra ägg ur fågelbon och barnen får komma ut i naturen och det är naturvård och bla bla bla:

Detta utslag har väckt förvåning i provinsen Friesland. De som vill att en gammal tradition skall få leva vidare påpekar vikten av ett system för naturvård, som är oupplösligt förbundet med att ägg från tofsvipor letas upp och samlas in. På det sättet kommer otaliga frivilliga att bidra till skyddet av vadarfåglar och ungdomar får alltifrån en tidig ålder stifta bekantskap med naturen.

Hur kan det nu ha gått till att denna pastorala blomsterdam har förvandlats till en slem äggtjuv? Är svaret kanske det att provinsen Friesenland är belägen i Dorette Corbeys hemland Holland och att där finns de väljare som kan ge henne ytterligare en mandatperiod då hon i lugn och ro får strosa runt i det hemtrevliga parlamentet och lukta på blommorna medan den lilla, oansenliga lönen tickar in på kontot.

Parlamentets fina trädgårdsmästare

Parlamentsledamöterna kan vara riktigt mysiga. Ta bara den underbara damen från Holland, Dorette Corbey, som ger talmannen en alldeles egen blomsterlåda och upplåter sin stämma i ett eldande tal i mitten av april 2004. I sitt anförande är hon helt övertygad om att blommor kan förändra människan på samma sätt som när tjuren Ferdinande luktar på buketterna i Tv:n på julafton.
Tänka sig bilden! Där gick de goda ledamöterna som har ansvar för den tusenåriga freden för de 457 miljoner européerna och de påtade så fromt och fridsamt i den belgiska myllan. Kanske de 22 000 tjänstemännen som arbetar för Kommissionen också hjälpte till, men då fick de väl jobba i skift, båd' dag och natt, för att alla skulle få chans att sköta det där ’grönområdet’ som ligger så trevligt placerat i ’markplanet mycket nära postkontoret’.

Herr talman! Jag vill återigen varmt tacka er för att ni mottagit den blomsterlåda som symboliserar EU:s natur och biologiska mångfald. Blomsterlådan är en gåva från European habitat forum, som företräder miljoner européer. Genom er vill vi också göra ledamöterna medvetna om att vi nu har ett attraktivt grönområde i Bryssel, nämligen i markplanet mycket nära postkontoret. Avsikten är att vi skall sköta detta område tillsammans, men också att se till att Natura 2000-nätverket får tillräckliga ekonomiska resurser för att skydda den europeiska biologiska mångfalden, eftersom det finns ett oerhört stort behov av det. Jag vill uppmana alla parlamentsledamöter att gå förbi blomsterlådan och fundera över vikten av naturen.

Några månader senare försvinner den pastorala idyllen. I den finstämda trädgårdsmästarsjälen dväljs en hänsynslös varelse, en gestalt helt klart släkting till den obehaglige Gollum, Sagan om Ringen-kräket som levde på avfall, smågnagare, rå fisk och att snatta ägg ur fågelbon.
(Fortsättning följer sålunda)

Europaposten förklarar

I Bryssel finns per invånare
fler restauranger med michelinstjärnor än i Paris

Europaposten utges av Europeiska Kommissionens representation i Sverige. Det är en reklamtidning som i varje nummer låter folk med jobbansökan i blick tungomålstala om det fina med EU. Ingen ska väl klandra dem, arbetslösheten är stor för akademiker.
Den senaste Europaposten (3/2006) berättar hurtigt att Sverige är bland de fem bästa länderna vad det gäller att införliva EU:s bestämmelser i den nationella lagstiftningen. Sämst är Italien, Spanien, Portugal och Luxemburg.
För den som tar allvarligt på vad EU publicerar så förklarar det här resultatet i senaste Europabarometern. Där stod att att folk i Italien, Spanien, Portugal och Luxemburg generellt sett var mycket positiva till EU. Hälften eller drygt åttio procent tycker att medlemskapet är bra och att det framkallar positiva känslor.
I Sverige gäller det bara för en tredjedel, något som gör svenskarna till dem som minst av alla gillar EU.
Nu har Europaposten antagligen kommit med förklaringen till varför nära nog två tredjedelar av italienare, luxemburgare och portugiser litar på det europeiska parlamentet. De har ju liksom inte fått stifta bekantskap med vad EU riktigt innebär.

När Fatuzzo förlorade glasögonen

Nu ska det ju sägas först som sist att de flesta ledamöter i det fina parlamentet inte alls är sådana där surmökar som häcklar och är allmänt förbannade under sessionerna. Att döma av tonen i många inlägg tycks de flesta trivas. Stundtals verkar det som om det råder en mysigt familjär stämning i sessionsalen, något som får en protokolläsare att förstå att ledamöterna bildar ett sammansvetsat kompisgäng med starka vänskapsband.
Ta bara när Carlo Fatuzzo i september 2004 har fått sina glasögon beslagtagna i säkerhetskontrollen på flygplatsen. Inte är han ledsen för det när han berättar det för sina likar i det fina parlamentet. I stället överför han sina erfarenheter ur den hårda verkligheten till att förbättra arbetet i, som det heter på brysselitiska, den europeiska gemenskapen.
Håll med om att det råder en avslappnad stämning när ledamöterna arbetar för att ena de 457 miljoner människorna i de 25 medlemsländerna.

Herr talman, mina damer och herrar! När jag lämnade Milanos flygplats blev jag tyvärr av med mina glasögon för hundrade gången, så jag kan inte se saker och ting på nära håll men däremot ser jag klarare på lite avstånd, och när jag ser saker och ting på avstånd ser jag risker för vårt parlament.
Jag skulle därför vilja uppmana er till ökad säkerhet i Europaparlamentets byggnader i Strasbourg och Bryssel. Jag anser att Europaparlamentets ledamöter skulle vara en riktig godbit att sätta tänderna i för fula fiskar som terrorister, och om ni frågar mig kan jag tala om vad jag anser saknas i säkerhetsväg för oss ledamöter. Jag anser inte att det är lämpligt att jag offentligt går in på vad som oroar mig när det gäller en så viktig fråga.

Den blodiga muslimska handen

Mehmet II (1432-1481) intar Konstantinopel

Jean Marie Le Pen är en av förgrundsfigurerna i den obehagliga europeiska främlingsfientligheten. Även han återfinns i det fina parlamentet, men där är han konstigt nog ganska fåordig. Fast när han talar , som här i november 2004, så vill han liksom sina partikamrater visa att han kan sin historia och att muslimen är den farlige främlingen.

Jacques Chirac, som alla vet varken känner till Europas geografi eller historia, sade nyligen att vi alla är Bysans barn. Det är svårt att tänka sig ett mer olycksbådande omen, eftersom Bysans barn, som var upptagna med att diskutera änglarnas kön med sina föräldrar och rådgivare, övermannades av sultan Mehmet II:s islamiska armé den 29 maj 1453 efter en belägring som varade i en och en halv månad. Som en symbolisk och barbarisk gest doppade sultanen sin hand i de döda kristnas blod och strök ut detta blod på väggen till Hagia Sofia i Konstantinopel, som blev och har förblivit Istanbuls viktigaste moské.

Synd bara att han inte tog upp den gamla skrönan om att sultanen lovade ’stadens kvinnor och gossar’ till sina soldater, det hade blivit en smaskig avslutning.

Att förolämpa Spanien

Den slaktade, styckade europeiske väljaren

Ett problem för parlamentsledamöterna är att de måste bestämma sig för vilka de representerar. Det här låter kanske underligt eftersom en förtroendevald normalt sett representerar sin valkrets eller sina väljare.
I den brysselitiska varianten av demokrati däremot så ska ledamöterna i första hand representera ett Europa som kommer att finnas men inte finns.
Det här får underliga konsekvenser. När parlamentsessionerna sparkar igång på höstarna hoppar mängder av ledamöter upp och säger ’jag representerar norra Schlaraffenland och där är fisket hotat’ eller att någontingt i den där gammalmodiga stilen.
De här ledamöterna har inte läst på läxan, eller så har de inte fattat. Eller så är de så där gammaldags demokratiska att de verkligen tror att de ska representera sina väljare. Något som de naturligtvis inte gör eftersom den europeiske väljaren för länge sen är slaktad, styckad och fördelad ut i en paneuropeisk pyttipanna.
Sen finns det de andra ledamöterna, de som läst på läxan och är lydiga. De står upp och företräder liksom hela Europa utifrån ett tjänstemannaperspektiv av typen ’vi har ett jobb att göra och nu kör vi.’
Därför är den spanske ledamoten Martinez Martinez helt ute och cyklar när han i oktober 2004 klagar på att den spanska kommissionsledamoten Loyola de Palacio förolämpat Spanien genom att påstå…

…att Spanien håller på att förlora betydelse inom Europeiska unionen och bli ett bihang till Frankrike och Tyskland.
Eftersom vi anser det vara en förolämpning mot mitt hemland Spanien, och förmodligen mot två av unionens övriga länder, skulle jag vilja be kommissionens vice ordförande om ett särskilt tillrättaläggande och uppmana tjänstgörande ordförande Prodi att ingripa.

Ja, vad kan då en stackars talman, eller hela parlamentet, göra när man lyssnar på en underlig figur som talar om att en landsman förolämpat hans fosterland? Platt intet eftersom parlamentsledamoten inte fattat att Spanien inte har ett smack med det hela att göra. Det handlar ju om ett Europa som kommer att finnas men inte finns. Det är det han representerar och slaktresterna efter hans väljare finns utduttade lite varstans på gator och åkrar i medlemsländerna.

Köttfärs är inte människan

Säga vad man vill om Georgios Karatzaferis, men han kan svänga till det ganska effektfullt. Som i januari förra året:

Om ni gav konstitutionen, eller vad ni till sist kallar den, till en karikatyrtecknare i något av EU:s länder där man respekterar demokratins principer om nationell suveränitet och värdet av vårt historie- och kulturarv, skulle han teckna konstitutionen som en köttkvarn där olika delar av olika djur, från får till kor, kom ut i form av malet kött. Men människor är inte djur, och det är ett brott att behandla dem som malet kött.

En strålande debatt

Inget är för omöjligt för parlamentet. Den 6 september förra året i Strasbourg diskuterade man ”antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om minimikrav för arbetstagares hälsa och säkerhet vid exponering för risker som har samband med fysikaliska agens (optisk strålning) i arbetet”. Skydd mot solstrålning för att tala klarspråk.
Debatten sätter igång. Den inleds som vanligt av ett frenetiskt tackande ledamöterna emellan. Kanske detta mystiska tackande beror på att ledamöterna så ofta möter otacksamhet från väljarna och därför måste stärka sina egon? Att bara 37 procent röstade i det senaste svenska EU-valet skulle ju kunna tyda på en viss, tja, otacksamhet.
I vilket fall som helst inleder Philip Bushill-Matthews sitt anförande på följande sätt:

Herr talman! Jag beklagar att kommissionsledamoten själv inte kan vara hos oss i dag, men jag förstår att han måste vara i Kina. Jag hoppas att solen skiner på honom där och att han får instruktioner om att täcka kroppen väl.

Och det var ju kul.
Ett annat inlägg kommer från Avril Doyle. Han har kommit till slutsatsen att förslaget är omöjligt att genomföra och förklarar det med att berätta om hur det skulle se ut på jobbet en måndagmorgon:

Radar de upp sina anställda en måndagmorgon och kontrollerar deras hudtyper och om de har varit överexponerade under helgen? Eller kontrollerar de om de har blivit brända på båda sidor i Torremolinos under de senaste fjorton dagarna när de var på semester och säger ”Tyvärr, ni får inte vara ute i solen alls den här veckan”? Det är omöjligt att genomföra.

En strålande invändning i en strålande debatt om man så vill.

I luftballong över Europa

En vänlig läsare har skickat mig följande trevliga fabel angående tillståndet inom den europeiska administrationen.

A man in a hot air balloon over the Belgian countryside realized he was lost.
He reduced altitude and spotted a woman below.
Descending a bit more he shouted:
- Excuse me, can you help? I promised a friend I would meet him an hour ago but I don't know where I am.
The woman replied:
- You're in a hot air balloon, approximately 30 feet above the ground, between 40/41 degrees latitude, north, and 59/60 degrees west, longitude.
- You must be a middle-grade Commission Official, said the balloonist.
- I am, replied the woman, I'm a Grade A*8. How did you know?
- Well, answered the balloonist, everything you told me is technically correct but I have no idea what to make of your information and the fact is, I am still lost. Frankly, you've not been much help at all. If anything, you have delayed my trip.
The woman below responded:
- You must be a Senior Commission Official.
- I am, replied the balloonist. But how did you know?
- Well, replied the woman, you don't know where you are or where you are going. You have risen to where you are due to a large quantity of hot air. You made a promise which you have no idea how to keep, and you expect people beneath you to solve your problem. The fact is you are in exactly the same position you were in before we met, but now, somehow, it's my fault.

En fråga för Europas folk

Ledamöterna i det fina parlamentet är ofta på resande fot. Flygresor hör till vardagen. De här erfarenheterna visar sig naturligtvis i debatten. I januari 2004 har ledamot Corrie en viktig fråga att ta upp inför den församling som ska representera Europas 450 miljoner medborgare.

Herr talman! Jag måste tyvärr än en gång framföra ett klagomål mot Air France. Nu rör det ombordstigningen. Tidigare reste vi via terminal 2D, där det finns gott om säkerhetsanordningar och allt flöt på utan problem, men de senaste två månaderna har vi rest från terminal 2B, där det finns en enda liten säkerhetsanordning. I dag tog det i genomsnitt 40 till 45 minuter att gå igenom. Jag talar verkligen för några mycket stressade passagerare från tolkavdelningen och för personal som var gråtfärdiga över tanken på att de kanske skulle missa planet. Ledamöter som gick till vänthallen och anropades i rätt tid tvingades i praktiken att stå i kö i 40 minuter. Planets avgång var sedan kraftigt försenad. Skulle ni kunna begära att dessa arrangemang förbättras?

Talmannen. – Jag var med på det planet, herr Corrie, och jag skall faktiskt inleda en korrespondens. ”2b or not 2b” – det är frågan vi måste ställa!

Den europeiska managementdemokratin

Hans-Martin Tillack

Varför är européerna så misstänksamma mot EU? Varför förkastade Frankrikes och Hollands väljare konstitutionsförslaget. Paul Rübig lät parlamentet höra några funderingar kring detta i september förra året när man diskuterade ämnet 'EU:s informationsstrategi'.

Jag skulle vilja fråga vad som faktiskt görs i fråga om den vilseledande information som spritts om EU och dess institutioner. Sprids denna vilseledande information av EU-medborgare, eller har den sitt ursprung utanför Europa? Framför allt, vem betalar för den? Skulle inte den bästa reaktionen på detta vara att utbilda journalister att motsätta sig den? Låt oss anstränga oss för att varje år få hundra journalister att komma till Bryssel, där de bästa får motta ett internationellt erkänt pris.

Strålande! För att få journalisterna att skriva lydigt så ska EU alltså dela ut en muta inlindad i ett papper på vilket det står PRIS.
Kommissionär Margot Wallström studsar då upp och förtydligar att det där håller man redan på med:

Det är även därför vi måste engagera oss i exempelvis journalistutbildningarna. Vi bjuder faktiskt in ett antal journalister från medlemsstaterna varje år och dessa kurser är väldigt populära. Detta är exakt den typ av proaktiva handlingar som vi vill förstärka för att kunna förbättra kommunikationen.

Jo, jo, det var väl det EU pysslade med när polisen på order från EU-administrationen stormade in hos Stern-journalisten Hans-Martin Tillack och la beslag på hans arkiv i april 2004. Tillack var då mitt uppe i ett arbete för att avslöja bedrägeri med eu-pengar.
Kommissionär Wallström traskar dock vidare och talar om att sätta sprutt på en ’vederläggningstjänst’. Och så ska givetvis mer information på allehanda sätt spridas ut över kontinenten.
Det är så det låter efter det att de två grundarländarländerna Frankrike och Holland sagt nej till konstitutionsförslaget. Information ska det vara.
Inte ett pip om att valutslaget bör respekteras. Sånt sysslar man inte med i den europeiska managementdemokratin där ett Bund av tjänstemän ska härska över de bångstyriga européerna som inte förstår sitt bästa.
Det kanske ska tilläggas att Tillack 2005 fick det välrenommerade Leipziger-priset tillsammans med Seymour Hersh och Anna Politovskaya.

Greve Dracula i det fina parlamentet

Vlad 'Dracula' Tepes 1431-1476

Retoriska bilder och liknelser haglar i parlamentet. Naturligtvis inte från dem som vill vara riktigt fina och göra som Kommissionen önskar. Deras anföranden är som nystrukna blanketter.
Undantaget är ju kommissionären Margot Wallström som för exakt ett år sen försökte ta sig upp ur den retoriska gråsmeten och jämförde ett nej till konstitutionsförslaget med första steget till koncentrationsläger.
Efteråt sa hon att fel version av talet publicerats och att hon inte sagt det hon skulle ha sagt. ’Och så vidare’ som kommissionären brukar säga när hon talar till folket.
För den som läser protokollen är det de som känner sig som bonnkatter bland hermelinerna som är de eldiga talarna.
Lyssna bara på Gererd Battens salva från i juni förra året när konstitutionsförslaget förkastats. Det är minsann ingen lydig karriärist som håller ett tal för att det ska bli en punkt på ett CV när det dyker upp en trivsam eu-tjänst med goda pensionsförmåner:

Den europeiska konstitutionen är död. Fransmännen dödade den, nederländarna lade den i kistan och nu är locket på. Men liksom greve Dracula har EU-fördrag en otäck vana att återuppstå. Konstitutionen behöver en påle genom hjärtat. Den pålen skulle kunna utdelas av en brittisk folkomröstning som skulle ge ett rungande nej. Nu verkar det dock som att den brittiska regeringen kommer att förvägra det brittiska folket den möjligheten. I stället för en påle kunde ett ännu mer dödligt slut vara möjligt, i form av en silverkula. Den silverkulan kommer att ta formen av upplösningen av den gemensamma europeiska valutan.

Intressant att läsa det här nu i mars 2006 när Der Spiegel nyligen rapporterat att Chirac och Merkel diskuterar hur man ska få de franska väljarna att rösta om konstitutionen en gång till.

EU vill ge sig själv fredspriset

Renzo Imbeni - en man med fina tankar om sig själv

Med tanke på att vissa parlamentsledamöter pucklade på varann i november förra året så kan tanken på fred i palamentet kännas något malplacerad. Men har man skaffat sig en ideologisk övertygelse som ligger som ett blött lakan över intellektet så blir verkligheten följaktligen mindre intressant. Ungefär som när kommissionär Wallström menade att de som var mot konstitutionsförslaget var nazister. Mer om detta nästa gång.
I vilket fall som helst verkar de flitiga myrorna i den europeiska elien knappast underskatta sin egen betydelse. Som här när Renzo Imbeni i januari förra året drar till med att EU, dvs den politiska eliten, har rätt(!) att begära att EU, dvs den politiska eliten, ska få Nobels fredspris.


Precis som Hans-Gert Poettering sade för en liten stund sedan är detta den största och mest extraordinära fredsinsats som någonsin har gjorts. Jag anser att Europeiska unionen – och jag talar inte om Europaparlamentet, rådet eller kommissionen, utan om själva unionen – skulle vara i sin fulla rätt att begära och stödja att Nobels fredspris tilldelas unionen. Jag hoppas att samtliga ledamöter, och inte minst ni, herr talman, kommer att stödja denna idé.

Självklart bemöttes detta av livliga applåder från parlamentet.

Slagsmål i det fina EU-parlamentet

"Och det blev en strid i himlen: Mikael och hans änglar
gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred"

Några parlamentariker har varit i slagsmål. Eller nästan slagsmål. I mitten av november förra året ordnade några polska parlamentariker en ’antiabortutställning’. Smaklösa och intellektuellt dimmiga i likhet med alla fanatiker jämförde utställarna aborter med morden i koncentrationslägren.
Detta kunde givetvis inte pågå opåtalat. Parlamentledamöterna Véronique De Keyser och Ana Maria Gomes besökte sålunda utställningen i parlamentet.
Om vad som då inträffade finns det, som det brukar heta, skilda uppfattningar. En utomstående kan dock konstatera att det var då det kokade över.

Véronique De Keyser reser sig upp. Det blir första inlägget för dagen i det fina parlamentet. Vi blev, säger hon i ett unikt och dramatiskt uttalande till de närvarande i sessionssalen,

... inte bara trängda, nästan slagna, utan även kallade ”fascister” och ”nazister” av denna grupp.

Och, fortsätter Véronique De Keyser, senare på kvällen kulminerade det hela ty

…eftersom min kollega var fräck nog att ringa upp oss för att klaga på att ha blivit kallad ”fascist”, vill jag ändå påpeka att vi själva blev kallade ”nazister”.

Detta bör föras till protokollet i det fina parlamentet menar den upprörda talaren som kanske aldrig hört talas om det svenska ordspråket 'den som sig i leken ger får leken tåla'.

Parlamentsledamot hotar EU

Gatukravaller 1860-talet

Ashley Mote tvivlar verkligen på den grekiska rättvisan. Därför hotade han i februari förra året parlamentet. Eller var det kommisssionen? Eller kanske båda?

Om nationella domstolar får befogenhet att straffbelägga körkort från andra länder kommer blotta tanken på att en grekisk domstol kan förbjuda, eller försöka förbjuda, en brittisk bilförare från att köra bil i Storbritannien att ställa till en kalabalik som inte ens ni har sett maken till hittills från Storbritanniens sida!

Undrar vad mr Mote menar med ’kalabalik’. Kan det vara uppror? Kan det vara terrorism?
Borde inte mr Mote i så fall rapporteras för brott mot de brittiska terroristlagarna?

Nu är det ju så att det faktiskt finns parlamentsledamöter som slåss. Med varandra. Allt finns protokollfört och missdådarna kommer att visas upp i nästa avsnitt.

De svältande barnen kan äta flaggor

Platon: 'Min idealstat har fått revansch!'

(forts från gårdagen)
Innan det här fortsätter måste man veta om att parlamentsledamöternas uppgift är att skapa en europeisk identitet. Brysseldemokrati är nämligen en annorlunda representativ demokrati. Att representera sina väljare, dvs att ta nationella hänsyn, är det fulaste som finns i det fina parlamentet. (Se Hjelmborn – Zetterman ’EU-parlamentet - lobbyist ett mer federalt Europa’, C-uppsats 2001 Statsvetenskapliga Institutionen, Stockholm)

Men nu tillbaka till parlamentet. Sylwester Chruszc är förbannad. Han ryter:

Jag är upprörd över att polska flaggor än en gång har stulits från ledamöters bänkar i parlamentets plenisal i Strasbourg.
Med tanke på att det inte är första gången som sådana incidenter inträffar måste jag protestera kraftigt mot detta. Jag vill också tala om att det bara gör oss ännu mer övertygade om att vi polska ledamöter gjorde rätt i att understryka vår lojalitet mot vårt hemland. Vi anser inte att sådana incidenter borde äga rum i dagens klimat. Jag kan försäkra parlamentets ledamöter och talman om att flaggorna kommer att komma tillbaka och att de kommer att stanna kvar så länge som Polska familjeunionen är företrädd i Europaparlamentet.

Och som alla förstår har den stackars Sylwester Chruszc helt missuppfattat sin uppgift. Inte sjutton representerar han sina väljare. Sånt är gammalmodigt tjafs. Till parlamentet väljer medborgarna inte en representant. De väljer en chef som ska leda dem. Sånt kallas ledarskap på managementkurserna.

Ledamoten Proinsias De Rossa är en kul kille. Han är en lojal tjänsteman – ursäkta, folkvald parlamentsledamot. Därför hojtar han åt den patetiske Sylwester Chruszc att :

Jag vill kommentera det som några tidigare talare nämnde i denna fråga. De kolleger som bekymrar sig om flaggor bör komma ihåg att om dessa gick att äta skulle det inte finnas ett enda hungrigt barn i världen. Jag anser att vi har alltför många flaggor.

Hö, hö – visst är det kul? Lösa svälten i världen med att låta barnen med de uppsvällda magarna äta flaggor. Sköter den mannen sina kort kommer han att göra en strålande karriär i den nya europeiska demokratin.
Men vem stal flaggan? Var det vaktmästaren eller talmannen?
Om detta ger protokollet tyvärr inget besked.

Mysteriet med den stulna flaggan

Den sista november förra året blev flaggor intressanta i det fina parlamentet.
Stavros Lambrinidis menade att vid de olympiska spelen skulle varje EU-land bära Eu-flaggan tillsammans med den nationella flaggan.
En stund senare reser sig Derek Roland Clark. Han vet att kommississionen tänker kräva att den brittiska handelsflottan ska segla under den europeiska flaggan i stället för den brittiska. Men si det går inte och parlamentsledamoten hojtar att den EU-flaggan kommer att kastas i havet:

Vad kommer sedan? Ett försök att äntra de brittiska handelsfartygen? Jag skulle inte tro det.
Varför inte välja en lättare måltavla, en som inte rör på sig? Bara några minuters väg härifrån vajade stolt en stor belgisk flagga just denna dag – och med rätta – under femtioårsjubileet. Varför inte riva ned den och låta den ersättas av den europeiska flaggan och sedan se vad det belgiska folket tycker om det?

Efter den brittiska bredsidan mot fienden är det dags för näste talare i ämnet flaggor. Det är Sylwester Chruszcs. Han är heligt förbannad. Någon har snott hans flagga. Den stod på locket till hans bänk.
Vad är det som händer i det fina parlamentet? Stjäl vaktmästarna flaggorna från ledamöterna? Kommer mysteriet att lösas?

(fortsättningen följer)

Vackra kvinnliga analfabeter

Kan bedöma skönhet

Charlotte Cederschiöld har sannerligen sinne för hyperboler. Eller så var det bara så att orden inte räckte till den där Luciadagen 2004 och då blev den svenska ledamoten, tja, lite motsägelsefull.
Sen är det ju så att man kan ju aldrig riktigt veta hur en tidig luciamorgon med tillbehör kan ha påverkat en stressad parlamentariker som så gärna vill prestera ett intelligent argument för turkiskt medlemskap.


När Turkiet blir medlem kommer hundratusentals, kanske miljontals unga, vackra kvinnliga analfabeter att bli medborgare i en union där bra utbildning är avgörande för en normal levnadsstandard.

Gratis packad i parlamentet

Fri dricka - bara att hugga in

När man läser de ibland närmast shakespeareanska protokollen från Europaparlamentet finns det alltid något värt att lyfta fram. Det är bara märkligt att så lite av detta underhållande och intressanta material syns i de etablerade medierna.
Kanske beror det på att det inte står att läsa i informationsbroschyrerna, i pressutskicken eller att det inte omnämns på presskonferenserna. Eller att det kanske betraktas som något som inte bör intressera populacen.
I vilket fall som helst - den som läser protokollen hittar alltid något. För läsa måste man. Långa stycken. Det är nämligen textmassorna som håller borta de nyfikna men lata. Den som däremot ger sig tid att läsa hittar dokumentära ögonblicksbilder från den hårda parlamentariska vardagen.
Som detta att man i det fina parlamentet är som folk är mest och kan svinga en bägare när skottarna bjuder på eldvatten. Och kul verkar man ha. Så kul att det påverkar balanssinnet. Och gratis är det. Och på bästa arbetstid. Kanske.
Här en historisk skärva från 30 november förra året. Skotten David Martin för ordet:

Herr talman!

Skottland deltar fullt ut i det brittiska ordförandeskapet för ministerrådet, och som ett erkännande av detta har Skottlands sju ledamöter, som kommer från fyra olika politiska grupper, gemensamt anordnat en temavecka om ”det bästa av Skottland” här i parlamentet. Man har visat filmer från Skottland – med världskända skådespelare såsom Ewan McGregor – och anordnat föreläsningar med personer som Alexander McCall Smith, den världskände författaren till Damernas detektivbyrå. I foajén visas dessutom verk av John Bellany, Skottlands största nu levande konstnär. Men vad skulle ett firande av Skottland vara utan god mat och dryck? Så i kväll, för att uppmärksamma Skottlands nationaldag ”St Andrew’s Day”, anordnar vi en mottagning i restaurangen där skotskt oxkött kommer att erbjudas i Europaparlamentet för första gången på tio år.
Herr talman! Genom er vill jag tacka hela parlamentet för deltagandet i temaveckan om ”det bästa av Skottland”. Vi har fått ett storartat stöd från parlamentets ledamöter, och jag hoppas att de har uppskattat att se hur bra Skottland är och vilka goda produkter vi har att erbjuda resten av världen.

(Applåder)

Talmannen:
Ja, i egenskap av skotte, herr Martin, vill jag skriva under på allt det ni har sagt. Den ostadiga gången hos vissa av ledamöterna anser jag vara ett erkännande av den whisky som ni serverade. Det enda jag beklagar är att ni inte bjöd in mig att återigen framföra ”Ode till glädjen” på säckpipa. Det kanske kommer fler tillfällen.

Låtom oss alla lyfta en bägare för de hårt arbetande parlamentsledamöterna!

Sanningens ögonblick

Josep Borrell Fontelles
född 1947, Spanien

Talmannen i det fina och mäktiga europeiska parlamentet, Josep Borrell, är upprörd. Det är nämligen som så att ledamöterna skolkar från debatterna. I ett uttalande för tidningen The European Voice (3 mars) uppger talman Borrell att han fått klagomål från kommissionens icke folkvalde ordförande, José Manuel Barroso.
Barroso klagar över att när man presenterade kommissionens arbetsordning för 2006 så fanns det fler icke folkvalda tjänstemän från kommissionen än folkvalda ledamöter i salen. Borrell blev då, som han säger i artikeln, ’riktigt förlägen’.
Han lovar att från och med nu vidtaga åtgärder. Framför allt avser han att sätta stopp för parlamentsledamöternas alla inspektionsresor runtom i världen. Sånt skapar bara förvirring. Och, kan man tilägga, en öde sessionssal.
Kanske problematiken ligger i det som Zdzisław Zbigniew Podkański så klarsynt berörde den 12 december förra året:


Det har gått nästan 18 månader sedan det senaste valet till Europaparlamentet. Följaktligen har tillräckligt lång tid förflutit för att vi ska ha bildat oss en uppfattning om hur parlamentet fungerar och om Europeiska unionens roll och betydelse. Även om vi inte har några problem att anta resolutioner till stöd för demokratin och de mänskliga rättigheterna i tredjevärldenländer, måste jag tyvärr säga att vi dessvärre inte förmår upprätthålla våra egna rättigheter lika effektivt.

Och sen efter en smula prat om en sockermarknadsreform (!) och att de små staterna inte har mycket att säga till om och att de stora grälar så kommer slutklämmen:

Detta leder till några grundläggande frågor, såsom vart vi är på väg och vad meningen med vårt arbete är.

Och det är ju en intressant fråga.

Den lettiska nazismen

Athanasios Pafilis
född 1954, Grekland

Athanasios Pafilis ställde den 23 februari detta år en intressant fråga om Lettland som besvaras av rådet under den kommande sammanträdesperioden i mars.

Nyligen beslutade en majoritet av det lettiska parlamentet (Saeima) att utesluta parlamentsledamoten Nikolaj Kabanov ur utrikesutskottet som ett ”straff” för att denne deltagit i produktionen av en film med titeln ”Nazismen i Baltikum”, som handlar om SS-förbandens verksamhet.
Kabanov anklagades för att därigenom ha deltagit i ”statsfientlig” verksamhet och för att under ett sammanträde ha talat ryska i det lettiska parlamentets kammare.
Med tanke på detta oacceptabla politiska agerande, som bland annat bidrar till ett historiskt rättfärdigande av medlemmarna i SS, undrar jag:
Hur ställer sig rådet till de lettiska myndigheternas alltmer nazivänliga inriktning, till kraven på ett upphävande av förbudet mot kommunistpartiets verksamhet och ett ogiltigförklarande av den vallag som hindrar medlemmar i det tidigare kommunistpartiet och i andra organisationer från att delta i nationella och lokala val, samt till frågan om rösträtt för en stor del av den lettiska befolkningen (rysktalande), som sedan 1991 berövats sina politiska rättigheter?

Om detta är sant måste frågan ställas om hur Lettland lyckats bli medlem av det som på brysselitiska benämns Den Europeiska Gemenskapen.
Men det är inte första gången det förefaller som om tanken på att en medlemstat ska vara ett rättssamhälle, och därmed ett skydd för den vanlige medborgaren, väger lättare än tanken på att upprätta en gränslös marknad för storföretagen.

Har du sett Herr Kantarell?

Bogdan Pek (se även blogpost 20 feb 2006) gillar att gå i skogen. Där hittar han svamp. Det berättade han om i september förra året för alla de andra 731 ledamöterna.


Herr talman!
Som företrädare för motståndarna till EU-konstitutionen vill jag ta detta tillfälle i akt och välkomna kammaren till sin första session efter sommaruppehållet.
Jag vill även informera ledamöterna om att det har varit ett bra år för svamp och andra skogsprodukter i Polen, trots krisen i Europeiska unionen. Vi klarar oss mycket bra och antalet motståndare till konstitutionen ökar dramatiskt.

Finns det möjligtvis ett samband mellan den fryntlige Bogdan Peks inlägg i parlamentet och att 32 procent av svenskarna (flest i Europa) tycker att medlemskapet är dåligt och att 56 procent (också det flest i Europa) tycker Sverige förlorat på medlemskapet? (Se Eurobarometern nr 64)

Mycket snack och lite verkstad

Georgios Toussas
född 1954, Grekland

Inför parlamentsejouren i mars ställer ledamoten Georgios Toussas en fråga. Den lyder så här i svensk översättning på parlamentets hemsida:

Angående: Politisk mobilisering av sjömän
Den grekiska regeringen fattade den 21 februari ett skandalöst beslut om politisk mobilisering av strejkande sjömän som för en kamp för rättmätiga krav. Politisk mobilisering strider mot kärnan i författningen….

Visst låter det snurrigt?
Alltsammans klarnar emellertid efter en jämförelse med översättningarna till andra språk. Vad Toussas menar är inte 'politisk mobilisering' utan detta: Zivile Dienstverpflichtunge (tyska), drafting (engelska), réquisition civili (franska) och tvangsudskrivning (danska)
Den grekiska staten tvångsinkallar alltså strejkande sjömän. Ett flagrant brott mot fackliga rättigheter och självklart något att diskutera.
Det här skulle kanske kunna låta som gnäll på en översättningsmiss, men det är inte det enda. Ta det här med att prenumerera på utskick från parlamentet. Visst kommer mailen regelbundet, men länkarna är nästan aldrig fullständiga eftersom de bara i stort länkar till parlamentets hemsida. Sen får den som kan leta vidare. Och det är inte det enklaste.
Eller ta det här med att översättningarna från de skojiga parlamentsdebatterna som kan dröja flera månader. Varför ska det dröja så länge för en vanlig medborgare att få sig ett gott skratt?
EU-förespråkarna har problem med vad de tjusigt beskriver med den reklambyråpåhittade termen ’det demokratiska underskottet’. Alltså att systemet är odemokratiskt.
Därför har de bestämt sig för att göra någonting åt det hela.
I DN 12 oktober 2005 var det mycket snack från en kommissionär. Då smattrade trumpeterna för ”Plan D för demokrati.”
Då menade den tillsatte – obs icke demokratiskt valde - kommissionären att det skulle skapas ett "europeiskt offentligt rum för debatt" vilket "bör innefatta ökad användning av traditionella breda kanaler som tv, men också utveckling av nya europeiska medier, verksamhet på internet och så vidare".
Notera det intellektuellt slappa "och så vidare" i slutet av citatet.
På svenska kan man också säga mycket snack och lite verkstad. Och så vidare.

En politisk ledare och dess undersåtar

Anna Ibrisagic

När Anna Ibrisagic kör sina utläggningar om Balkan försummar hon aldrig, som påpekats tidigare (23 februari), att tala om att hon minsann kommer därifrån och alltså bör behandlas som ett sanningsvittne. Så sker också den 13 april 2005 och när det är klart levererar hon följande:

När vi pratar t.ex. om att åtalade för krigsförbrytelser i Republika Srpska eller Serbien köar för att komma till Haag är det inte många i detta parlament som vet att de själva och deras familjer får mycket pengar från myndigheterna för att göra det.

Det är alltså så det är. Folk får pengar för att delta i politiska skådespel.
Jaha.
Ungefär som en eu-parlamentariker alltså.
I ena fallet fattigt folk.
I andra fallet ’en politisk ledare’.
Att uppdatera sin förklaring om ekonomiska intressen utanför parlamentet behöver Anna Ibrisagic som ’politisk ledare’ naturligtvis inte heller befatta sig med. Det är ett pdf-dokument på parlamentets hemsida där ledamoten kan undanröja eventuella misstankar om partiskhet. Där står att 'Ledamoten är personligen ansvarig för uppgifterna i denna förklaring vilka ska uppdateras varje år'.
Nu är det så att vår politiska ledare inte uppdaterat dokumentet sen i juli 2004. Men fortfarande skryter vår politiska ledare om att hon sitter i styrelsen för den myndighet som ansvarar för Livrustkammaren, Halwyllska och Skokloster. Fast det gör vår politiska ledare inte alls enligt myndighetens hemsida.
Nu är det väl så att det här är väl bara petitesser och sånt behöver inte vår politiska ledare ordna åt undersåtarna.
Balkan är väl viktigare kan tänka. För vår politiska ledare.

Asfaltera Bryssel

Ashley Mote
född 1936, London

Ashley Mote är en konstruktiv parlamentsledamot. Han har insett att lastbilsförarna har ett miljöproblem. Den 27 oktober 2005 föreslog han följande:

Fru talman!
Jag underskattar inte alls vikten av arbetsmiljö, men jag måste fästa kammarens uppmärksamhet på det faktum att Europeiska unionens förordningar undergräver personligt ansvar och, i många fall, användningen av sunt förnuft.
Vi får nu till exempel höra att lärare måste skyddas från högljudda barn. Segelflygare får inte starta eftersom helt säkra vinschar inte längre uppfyller nya krav. Är det kammarens sak att tala om för en byggarbetare att han måste använda en byggnadsställning för att lägga taktegel? Det är verkligen på tiden att människor i Bryssel upptäcker hur irriterande dessa störande struntsaker kan vara.
Helt visst är att lastbilsförarnas arbetsmiljö kräver en ny förordning: att Bryssels alla kullerstensgator grävs upp och ersätts med asfalt.

Mister Kilroy-Silk är förbannad

Robert Kilroy-Silk

Robert Kilroy-Silk (se även blogpost 21 feb 2006) är upprörd. Här går han loss den 14 december 2004.
Lyssna och lär sen av talmannen hur det bör låta när man på det där tjusiga von oben-sättet tvålar till någon med ’fy fan vad du är korkad’.

Herr talman!
Dessa människor är verkligen fräcka, och jag häpnar över att de är dumdristiga nog att dyka upp här. De har inte fått sina räkenskaper godkända på de senaste tio åren, och de vill ha mer pengar att slösa bort, att slarva med, att lämna till bedrägeri och korruption.
Om de hade drivit ett småföretag i mitt land skulle de inte bara ha åtalats – de skulle sannolikt ha fängslats!
Varför skulle jag rösta för detta? Tala om det för mig! Varför skulle någon av mina väljare? Varför skulle någon av mina landsmän?
I mitt land finns det 2,6 miljoner pensionärer som lever i fattigdom på behovsprövade bidrag, det finns 3,6 miljoner barn under fattigdomströskeln, det finns 3,9 miljoner barnlösa vuxna som lever i fattigdom – och vi är ett rikt land! Vi är den fjärde största ekonomin i världen.
Varför lever så många av mina väljare i fattigdom?
Därför att sådana som ni tar pengarna!
Därför att 19 miljarder brittiska pund av dem går till den ineffektiva jordbrukspolitiken för att stödja ineffektiva franska, italienska och grekiska jordbrukare.
Varför skall mina väljare lida för deras bedrägeri, korruption och ineffektivitet? Det borde de inte.
Bara genom att ta tillbaka våra pengar från den gemensamma jordbrukspolitiken skulle vi öka pensionerna med 30 pund i veckan.
Tillfrågades mina väljare om de ville ge pengarna till Frankrike, Italien och Grekland? Nej!
Rådfrågades de? Nej!
Gavs de en röst? Nej!
Och skulle de ha röstat för det om så hade varit fallet? Nej, det skulle de inte; och det tänker inte jag heller göra.
Ni kan lägga ned er ordförandeklubba nu, herr talman, för jag har avslutat i tid.

Talmannen:
Absolut! Jag beklagar det också eftersom vi gärna skulle ha låtit er fortsätta. Jag vet faktiskt inte vad ni talade om, om det verkligen handlade om Europeiska unionen, men det råder ingen tvekan om att budgeten var ämnet.

Kan man muta en kommissionär?

Kommissionären Jan Figel
studerar kanske ett lukrativt erbjudande

Famagusta bör bli europeisk kulturhuvud menar den alltid lika energiske Georgios Karatzaferis i februari 2005. Dessutom kryddar han - parlamentsledamot - erbjudandet med ett storslaget löfte till den icke folkvalde kommissionären Jan Figel. Sällan har väl en muta erbjudits så öppet?

Om vi gör Famagusta till kulturhuvudstad kommer ni att få se en grekcypriotisk student marschera tillsammans med en turkcypriotisk student och vi kommer alla att vara stolta. Vi kommer att vara stolta därför att vi för med oss fred och liv till den vackraste staden vid Medelhavet. Det är en god idé att vi fattar beslut där diplomatin inte fungerar, att vi fattar beslut där förnekandet är alldeles särskilt plågsamt. Låt oss förverkliga detta initiativ. Detta är en viktig fråga. Om Ján Figel öppnar denna stad kommer Stora torget en dag att döpas om till Ján Figel-torget. Försök att hjälpa oss att göra heder åt denna idé.’

Varför inte försöka samma tricks med någon svensk stad? Kommissionen tycks ju vara öppen för alla slags förslag. Vad sägs t ex om att döpa om Götaplatsen i Göteborg till Jan Figel-platsen. Malmö erbjuder Möllevångstorget som Jan Figel-torget. Stockholm kunde ju toppa med att döpa om Slottet till Jan Figel-huset. Kanske det skulle göra susen?